Ondskan

Ondskan

”Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han hade avsett när han vred på huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog. Här vid middagsbordet siktade farsan för det mesta på näsan och försökte träffa med en handledssnärt och baksidan av fingertopparna. Det gjorde inte ont när ett sånt slag träffade .Men det var en stum vit känsla att få det där retsamma slaget mitt på nosen. Hellre kindbenet.”(sid1)

I Ondskan får vi följa Erik som är svårt misshandlad av sin styvfar, både fysiskt och psykiskt. Vissa dagar är han så illa däran att hans styvfar får skriva sjukintyg om influensa eller andra påhittade sjukdomar. Erik är en intelligent grabb och duktig i skolan, i alla fall i de ämnen där han har lärare som inte försöker ”sätta ” sig på honom.

Hemma vågar han inte göra motstånd mot den grymma behandlingen han utsätts för men i skolan blir han det tuffa gängets ledare. Han blir relegerad från realskolan och till sin lycka blir han sänd till en internatskola, Stjärnberg. Äntligen skall han komma ifrån ondskan i hemmet och få koncentrera sig på sina studier och på tåget till Stjärnberg svär Erik på att han aldrig skall slåss mer...

Lyckan blir dock kortvarig. På Stjärnberg råder sk ”kamratuppfostran” och lärarna blundar för hur de äldre eleverna plågar de yngre. Erik vägrar lyda order och foga sig i att bli förnedrad…han har stött på en ny form av ondska…den är värre än farsans ondska för de här unga männen som är söner till samhällets toppar är intelligenta män, de skall alla ut i arbetslivet och sitta på olika chefspositioner. De skall leda företag och ha inflytande i politiken. Erik för långa diskussioner med sin rumskamrat om ondskan och hur de ska besegra den på Stjärnberg .Erik försöker i det längsta med passivt motstånd, han vägrar putsa skor, springa ärenden och vara de äldre elevernas slavarbetare. Straffet låter inte vänta på sig. Erik plågas än en gång.

”Erik la armarna bakom ryggen och fattade med höger hand hårt runt vänster handled. Tre saker att koncentrera sig på: Inte falla, inte bli nerslagen vad som än hände.

Inte slå tillbaks vad som än hände.

Inte gråta, inte visa smärta och dessutom fortsätta hånet, vad som än hände.”

”Erik sökte ögonkontakt med Silvehielm samtidigt som han koncentrerade sig på bilden av farsan med hundpiskan eller skohornet och kände hur greppet runt handleden bakom ryggen hårdnade och hur musklerna i låren och magen spändes allt hårdare. Han vred höfterna aningen i sidled för att vara garderad mot ett knä mot underlivet.”

” –Du luktar skit till och med om händerna, sa Erik.”

”Då började Silverhielm att slå som en vansinnig.”

”-Du schtinker schit, väste Erik med munnen full av blod.”(sid184-185)

Men nu har han det psykiska övertaget. Erik är en otroligt duktig idrottsman med god fysik. Sedan tiden som gängledare har han lärt sig att slåss kallt och beräknande och han är praktiskt taget okänslig för smärta, Erik har på grund av sin fars grymma misshandel lärt sig att härda ut. Men han lyckas ge igen då han använder sig av öppet hån och förakt för deras högfärdighet och stelbenta regler. Erik hånler åt ondskan dagtid och blir en mörkrets hämnare nattetid. Han går på regelrätt jakt, och han smyger sig på sina värsta plågoandar när de kommer gående i mörkret. En efter en plockar han dem, alla får knäckta näsben, en eller flera tänder utslagna. Erik vet exakt hur han ska slå för att göra minst skada på sig själv och förorsaka så mycket skada som möjligt på motståndaren. Så trots sina goda föresatser att aldrig bruka våld mer och trots sina djupa diskussioner med sin rumskamrat om hur ondskan måste bekämpas med intelligens så faller Erik tillbaka till att bruka våld, det värsta är att man som läsare njuter av att se honom piska skiten ur högfärdsblåsorna!

Erik lyckas ta sin examen och han blir till och med ganska populär bland de yngre eleverna. Det sista han gör i boken , vilket jag också kan finna en pervers njutning i, är att en gång för alla stå upp mot sin styvfar och han lyckas rent ut sagt skrämma ”skiten” ur honom.

Tankar

Erik är Jan Guillous alter ego ”Ondskan” är en självbiografi som kan lämna få människor oberörda. Jag tänkte mycket när jag läste den och även nu efteråt, trots att man njuter av att Erik ”ger igen” så har Guillou ändå lyckats framföra ett budskap: Våld kan lösa vissa problem, men intellektet är så otroligt mycket viktigare. Skaffa dig en utbildning och slåss på ondskans marker. I maktens korridorer och bland politiker ska du använda ordet, det skrivna ordet. Använd dig av all din kunskap, men framförallt: GE DIG ALDRIG! Ge aldrig efter för ondska och dumhet. Och DET ställer jag upp på!

TILL STARTSIDAN