Korstågs Triologin

Vägen till Jerusalem

Vägen till Jerusalem, den första boken i en triologi från korstågstid. Bokens handling utspelar sig i Västra Götaland år 1150 och framåt.

Vi får följa Arn Magnusson som föds 1150 på Arnäs gård vid Vänerns strand. När Arn som barn råkar ut för en olycka och nästan omkommer lovar hans föräldrar i ren desperation att om Arn överlever skall de skänka honom till Gud, att utföra hans heliga arbete bland människorna på Jorden. Arn hämtar sig mirakulöst och hans föräldrar tvingas med sorg i hjärtat att infria sitt löfte till gud.

Arn lämnas hos munkarna i Varnhem där han sätts i lära. Abboten funderar på vad Gud har menat med att rädda Arn. Vad vill Herren med Arn? Vad vill Gud att Arn skall utföra? Dessutom får man följa Arns grubblerier om Gud och Guds mening med hans liv. Arn fostras i att lära sig både om läkemedel och Guds ord men framförallt får han lära sig att behärska stridskonst av en av munkarna, Broder Guillbert. Denne broder lär honom även att rida och smider också så småningom ett svärd åt Arn, ett svärd som inte liknar något av de svärd som nordborna använder. Arn själv har ingen aning om hur överlägsen han är med svärdet i hand. Han uppfostras till att vara ödmjuk och utan högmod helt övertygad om att han själv är ganska usel med svärdet. När Arn skickas hem till Arnäs som yngling för att lära sig om livet utanför den skyddade klostertillvaron är han väldigt oskuldsfull och tror gott om alla människor. Hans första möte med verkligheten blir dramatiskt när han av en händelse stöter på en förlupen brud längs vägen. Det uppretade brudföljet anklagar Arn för brudstöld och de vill omedelbart hugga ner honom.

”Arn såg att mannen framför honom var försvarslös och han gissade att det kunde ha med berusning att göra. Men desto bättre, tänkte han, eftersom han då inte riskerade att göra sin nästa illa. För Gunnar i Redberga var det som skedde dock som en ond dröm Hans grannar började skratta åt honom och hur han än högg så var den förbannade demonen, ty en demon måste det vara, någon annanstans, utan att fly, dock hela tiden någon annanstans.

Arn cirklade lugnt åt fel håll med svärdet i vänster hand, eftersom Broder Guillbert alltid påpekat att det skulle vara svårast att möta.

Han behövde inte parera så mycket med sitt eget svärd, det räckte med att han flyttade sig hela tiden och han räknade med att gamle mannen snart skulle tröttna och ge upp och att ingen därigenom skulle komma tillskada eftersom, Gud ingripit för att rädda dem alla.”---

(s 199)

En annan man ger sig in i kampen.

”Arn befann sig plötsligt i fara, blev rädd och kastade över svärdet i sin andra hand, tvärvände och försvarade sig med två snabba turer för första gången på allvar.

Gunnar i Redberga störtade genast till marken med halsen sönderhuggen och Joar sjönk stönande ihop efter ett stick som träffat honom i veka livet.

De stod nu alla som förstenade. Bröllopsgästerna hade alla med egna ögon sett något som inte kunde ske, således något som var ett mirakel.”(s 200)

Arn är alltså överlägsen när det gäller stridskonst gentemot hans fränder. Det visar sig att Broder Guillbert tidigare varit en tempelriddare och slagits för Gud i tolv år. Han har aldrig blivit besegrad i strid men efter en svår synd har han gått över till cistercienserorden.

Arn flyttar hem till Arnäs gård där hans kunskaper så småningom skänker stor glädje.

Han deltar ivrigt i det nya livet som ”storman” och åtvinner stor respekt för sin stridsduglighet. Arn blir för första gången förälskad och ett giftermål planeras. Han och hans älskade Cecilia tar ut äktenskapets fröjder i förtid vilket får ödesdigra konsekvenser. Arn luras i en fälla av Cecilias avundsjuka syster. Hon tar Arn till sin bädd när han av en olyckshändelse blir berusad och hävdar att Arn inte kan gifta sig med sin Cecilia. Arns älskade sätts i kloster gravid och utskämd och Arn döms till att göra en pilgrimsfärd till Jerusalem för att göra bot som en Herrens Tempelriddare, Arns hjärta brister.

”Du ser vad jag ser, käre Fader Henri”, viskade Broder Guillbert nästan andäktigt.” Gud bevare Arn, men må Gud också bevara de saracener som kommer att möta honom”

Det sista föreföll Fader Henri som obegripligt och på gränsen till hädelse. Men nu var inte tid att säga onda ord, inte nu när de stod och såg Varnhems mest älskade son rida bort för alltid.”(s 366)

Tempelriddaren

Tempelriddaren är den andra boken i trilogin om Arn Magnusson. När vi kommer in i handlingen är det år 1177 och fortsättningen på Vägen till Jerusalem.

Vi får följa Cecilia Algotsdotter i nunneklostret Gudhem i södra delen av landet Västra Götaland (vid Vänerns strand). Vid 17 år ålder spärras hon in i Gudhems kloster på grund av sina synder. Cecilia känner dock Gudhem väl, eftersom hon i olika omgångar tillbringat mer än 2 år av sitt lin där. Men denna gången hade hon dömts till klosterlivet och domen var sträng, tjugo år. Hon hade dömts tillsammans med sin trolovade Arn Magnusson eftersom de syndat genom att förena sig i köttslig kärlek innan de vigts samman inför gud. Vid den tiden var Cecilia gravid i tredje månaden.

På Gudhem härskade den hatiska abbedissan Rikissa. Under denna tid stred den sverkerska ätten mot folkungarna och den eriska ätten. Rikissa härstammade från den sverkerska sidan, vilket Cecilia inte gjorde. Cecilia blev omedelbart försatt i hårt arbete, utstött, utnyttjad och hånad. Inte bara Rikissa utan även de flesta systrarna och jungfruarna härstammade från den sverkerska ätten.

Under sin graviditet tvingas Cecilia arbeta mycket hårt, leva till stor del på endast vatten och bröd och åderlåtas. Det var ett stort under att hon inte förlorade sitt barn.

” I allt som rörde Cecilia hade moder Rikissa ett hjärta av sten. Kort efter sin barnsäng sattes Cecilia på nytt i hårt arbete bland conversae, fastän hon fortfarande hade feber, svettades, var mycket blek och hade det illa med sina bröst.” (s.44).

Vi följer naturligtvis även Arn Magnusson i det Heliga Landet (delar av nuvarande Israel, Jordanien, Libanon och Syrien enligt kartboken). Arn avtjänar här sitt straff som tempelriddare i kampen om den heliga staden Jerusalem. Kampen står främst emellan tempelriddarna och Saladins armé (muslimer). Av sina motståndare kallas Arn för Al Ghouti, av sina bröder Arn de Gothia. Al Ghoutis rykte var vid känt, ingen som mött honom i strid hade kommit undan.

”In i sista ögonblicket såg det ut som Arn verkligen tänkte störta som en dåre med huvudet före in i de tre lansarna som kom mot honom. Men just utom deras räckhåll vek han skarpt av till höger så att Chansiin skenade nästan liggande i svängen och de tre riddarna missade. När de då bromsade och såg sig omkring så gott de kunde genom sina smala hjälmspringor hade Arn redan rundat dem och slog ner den förste med ett hugg över nacken. Den frankiske riddaren sjönk genast ihop, tappade lans och sköld och föll sakta, som om han viljelöst hasade sig, av sin häst.” … ”Arn högg sin närmaste fiendes häst rakt över korsryggen så att den förlamad sjönk ihop av att bakbenen vek sig, och när riddaren då tappade balansen träffades han av Arns svärd rakt över ansiktet i hjälmens siktskåra. Också han föll…”

(s. 253).

Även i denna boken kan man klart utläsa Arns ovilja att skada andra. Endast i sin tjänst som Herrens tempelriddare då det är hans plikt att döda gjorde han detta. Detta visar sig bl.a. när han utmanas att möta den engelske riddaren Sir Wilfred lans mot lans. Arn ville på inga villkor skada eller döda denne unge man.

”det svåra för Arn skulle bli att inte skada motståndaren mer än med blåmärken. På väg ut över fältet, där Arn till en början red i samma måttliga takt som den ankommande motståndaren såg han vad som tydligen var avsikten, att träffa den andres huvud eller sköld för att döda eller slå honom ur sadeln. Det föreföll som en mycket farlig lek och Arn ville inte träffa med lansspetsen i full fart. Kort före deras möte ökade Arn plötsligt farten till allt vad Ibn Anaza förmådde och svängde i hårt lutande galopp år vänster strax före sammandrabbningen så han kom in på fel sida om sin motståndare och kunde svepa honom ur sadeln med lansens bredsida. Sedan vände han sig oroligt om och travade upp till den unge mannen som låg svärande och sparkande i sanden. ”Jag hoppas jag inte skadade dig illa, ty det var inte meningen” sade Arn vänligt. ”Är vi klara nu?””…(s. 415).

Tankar

I dessa nya böcker använder Guillou ett helt annat språk Man riktigt känner gammelsvenskan på tungan. Han skriver inte de stodo eller de gingo, men det smakar så i munnen. Annars har Guillou åter skapat en hjälte med stora moraliska betänkligheter. En hjälte som inte vill framhäva sig själv men som sticker ut ändå eftersom han skiljer sig så från mängden. Arn är en fantastisk krigare. Han har en förmåga att använda höger hand lika väl som vänster vare sig det gäller att skriva eller att slåss med svärd.

Han är välutbildad, välartikulerad, ser bra ut och har dessutom sin fars förmögenhet och rika gård i ryggen.

Skillnaderna är givetvis många mellan Arn och Hamilton men likheterna är nästan fler. Miljö, tidsepok ,språket, ja allt sådant är nytt. Men nog gömmer det sig en Hamilton i Arn, Arn grubblar mer, är mer moralisk bibelmässigt sett. Han är ju fostrad i ett kloster. Men när det kommer till att slåss så är han överlägsen precis som Hamilton. Han har ett helt nytt, för nordborna okänt svärd, det är överlägset. Han rider en häst av ädel typ som ingen tidigare sett i Sverige. Den är också överlägsen när det gäller snabbhet och smidighet.

Så när det gäller mod, styrka, skicklighet och utrustning så kan man nästan sätta är-lika-meds-tecken mellan Arn och Hamilton. Det stör inte mig det minsta, jag älskar den typen av hjältar. Boken är fantastiskt bra och övertygande.

Det överlägsna svärdet som Arn Magnusson använder finns i verkligheten. Jan Guillou har låtit en engelsk vapenexpert tillverka det.

Guillou måste ha lagt ner otroligt mycket tid och energi på att plocka fram rätta fakta, platser och personer som med finns i boken. Jag har roat mig med att söka information om händelser, personer och platser som nämns. Jag kan inte låta bli att imponeras över likheterna i det som skrivs i böckerna och med vår historia från denna tid. Årtal stämmer, kungar och personer som har existerat och händelser som verkligen har skett här i Sverige för 800 år sedan. Ett av exemplen är t.ex. Jarlen Birger Brosa som var svearikets mäktigaste man under senare hälften av 1100-talet.

Den stora frågan som mal i tankarna under hela boken (Tempelriddaren) är naturligtvis om de två trolovade kommer att föras samman igen. Kommer de att överleva alla motgångar, bestraffningar och skador? Jag behöver väl knappt påpeka att jag ser fram emot nästa, den sista, boken i denna triologi.

TILL STARTSIDAN