Ett Vetenskapligt Experiment med Humor

I stället för fallstudium — en titt bakom kulisserna

av Johan Lindström

Föreliggande undersökning skiljer sig från gängse typer av fallstudier inom vetenskapshistoria och genom att strategiskt selektivt lägga fokus på några få centrala temata:

Effekterna av den valda analysnivån i den studerade texten — att den studerade textförfattaren söker formulera en självförståelse i termer av det egna metodspråket, så att kunskapen bor i ett "envåningshus".
Hur den studerade textförfattaren uppfattar förståelse och självförståelse.
Konsekvenserna av det experimentalpsykologiska paradigmet vid ett försök att studera ett livsnära fenomen — det som är mest främmande för ett mekanistiskt synsätt: humor.

Den studerade texten

Textunderlaget för den följande studien är en skrift av Lennart Sjöberg (förk LS), under hans tid som professor i psykologi vid Göteborgs universitet. Skriften har titeln "Kritisk psykologi och psykologisk kritik" (förk KRIPS), utgiven 1976 i psykologiska institutionens skriftserie. Texten spänner över ett brett spektrum av olika temata — inom ramen för det experimental-psykologiska paradigmet med åtföljande metodlära.

Bakgrunden till KRIPS synes vara den kritik, som riktats mot psykologisk forskning av traditionellt kvantitativ och teorisvag typ av en rad författare, bl a Bakan (1967), Chomsky (1969, 1974), Koch (1964), Kvale (1974), Meehl (1958), Smedslund (1987), Taylor (1964, 1971), Willer & Willer (1973), bland vilka Koch intar en särställning som den amerikanska psykologins Grand Old Man. Dessutom fanns (och finns?) ett utbrett missnöje bland praktiker ute på fältet — speciellt bland kliniker — vilka finner psykologisk forskning av den Sjöbergska typen steril och verklighetsfrämmande.

KRIPS kan ses som ett försök att bemöta denna kritik, som visserligen var svagt känd bland studenter kring 1976, men som dock fått en viss spridning, bl a genom Smedslunds uppskattade gästföreläsningar och genom kontakter med praktiker inom klinisk och socialkurativ psykologi.

Kritikens karaktär

Det första kapitlet i KRIPS — med rubriken "Missnöjd med laboratoriet" — inleds med en principdeklaration, som visar vad som är måltavlan för LS' kritik, och vad han inte ifrågasätter.

I detta kapitel diskuteras kritiskt den experimentalpsykologiska laboratorieforskningen. För att undvika missförstånd måste jag emellertid från början understryka, att denna forskning självklart ofta är fullt berättigad och viktig. Min kritik har sin grund i att den ibland är otillräcklig och att den lider av vissa svårbemästrade svagheter. Vad jag här skriver skall alltså inte förstås som ett försök att ta avstånd från den experimental-psykologiska laboratorieforskningen (förk. EPL). (LS s 4)

Som LS här anger, är det frågan om en kritik med reservationer — t o m i så hög grad att ordet kritik kan bytas ut mot försvarstal för EPL. Det är en kritik enbart på metodnivån, riktad mot tekniska fel i "forskningsmaskinen", men utan att ifrågasätta den senares konstruktion och förutsättningar. I vetenskapsteoretiska termer innebär detta en kritik med orubbat paradigm, speciellt i fråga om de tre sammanhängande faktorerna människomodell, vetenskapsideal och vetenskaps-uppfattning. Ingenstans går denna kritik in på djupare frågor, med undantag för en kommentar om den destruktiva effekten av operationella definitioner, vilken dock endast tangerar nivån för förutsättningar.

LS' strävan att rätta till felen hämmas av att han saknar kategorier för att göra en vetenskapsteoretisk beskrivning av de grundläggande förutsättningarna — paradigmet — för EPL: LS har ingen modell och teori om kunskapsbildning och dess styrfaktorer. Denna lucka i utrustningen påverkar LS' perspektiv och urskiljningsförmåga: han märker ibland att någonting är fel — t ex med operationella definitioner — men han ser inte vad som är felens rötter, utan tänker sig att felen kan repareras genom en större metodologisk noggrannhet. Resultatet av kritiken är beskrivningar av EPL:s forskningsmetodik i dess egna termer, plus några magra reflexioner i ett putsat vardagsspråk. Detta placerar LS i den position, som inom en hermeneutisk förståelse — äkta sådan — brukar kallas "scientism" (Apel 1972, Habermas 1972) och som innebär att formulera en självförståelse i termer av det egna metodspråket. Med ett scientistiskt perspektiv och språkbruk kan man inte upptäcka några djupare rötter till den egna metodiken och därmed inte heller några allvarliga fel.

Ett vetenskapligt experiment med humor

Kapitel 3 i KRIPS har titeln "Operationella definitioner". LS ger här några exempel på den snedutveckling, som har kallats "degenerating problem shifts"(Lakatos 1970, se kapitel II, Anomalier, ovan), vilken drabbat vissa forskningsprojekt och även hela forskningsinriktningar (bl a "Learning Theory"), just genom inverkan av OPED. Ett välfunnet exempel på ett sådant forskningsprojekt utgör Göran Nerhardts "Rated funniness and dissimilarity of figures" (1975), vilket skall vara ett experiment med humor, vilket LS försöker granska kritiskt. LS ser en del av tokigheterna med projektet, men tenderar att se dem som olycksfall i arbetet och missar därför de djupliggande och därigenom generella rötterna till experimentets misslyckande.

LS sammanfattar:

Mycket grovt och förenklat kan vi säga att Nerhardt antar att upplevelsen av rolighet beror på avvikelser från förväntan. Om vi ställs inför överraskningsmoment i en situation utlöses alltså en upplevelse av rolighet. (LS s 15)

Nerhardt hade t o m en OPED av den "rolighetsframkallande" faktorn: en snabb och oväntad förändring av stimulusintensiteten, uppåt eller neråt.

STIMULUSSTYRKANS TVÄRA OCH OVÄNTADE FÖRÄNDRING

Experimentet utfördes på följande sätt: Ett geometriskt mönster, t ex en kvadrat, exponerades i rörelse för försökspersonen. Kvadraten kom in i synfältet från vänster, försvann bakom en barriär och kom ut igen på andra sidan i distorterad form som en banan eller cirkel. Försökspersonen fick till uppgift att på en skattningsskala skatta hur rolig han ansåg att den förändrade figuren var. En cirkel skulle alltså vara roligare än en oförändrad kvadrat.

En hermeneutisk reflexion

LS har flera kritiska kommentarer till humorexperimentet och börjar med följande:

Frågan är nu om detta är en adekvat testning av Nerhardts teori.Vad handlar egentligen teorin om? Teorin handlar om humor eller rolighet, men försöks-personerna skrattar aldrig — de skattar (i själva verket är de geometriska figurerna inte speciellt roliga).Om vi önskar studera ett fenomen som rolighet måste vi garantera att den experimentella situationen verkligen ger upphov till de upplevelser som vi önskar studera. Annars studerar vi någonting annat.Det kan vara ganska oklart vad.
(LS s 15)

LS frågar sig vad teorin handlar om, men jag frågar om det egentligen finns mycket till teori. Vad som finns är en hypotes om ett testbart samband mellan en förändring av fysiska stimuli och och upplevelse av humor, mot bakgrund av förväntan. Det sägs inte explicit att hypotesen gäller ett kausalt samband, men detta ser ut att vara ett antagande i bakgrunden. Kausalitet inom psykologin borde vara sådan i överförd mening.

Vad som saknas är är reflexioner över humorns väsen och villkor, med startpunkt i människosynen och fortsättning i humorns funktionsvillkor. Till människosyn och ontologi hör att humorn har sina rötter i det meningsfulla, då många typer av humor i språket — främst vitsen — bygger på dubbeltydigheter, t ex den bekanta "göteborgaren". Härav följer att geometriska figurer är olämpliga som testobjekt, då de saknar mening. Förändring av storlek och form tillför inte heller någon mening sedda som rent fysiska förlopp utan social kontext.Det är en av hermeneutikens kardinalteser, att meningsbärande tecken — vanligen orden — fungerar i kraft av en allmän språkgemenskap (förk ASG), som är ett slags implicit social överenskommelse. Ord är symboler med mening, medan geometriska figurer är tecken utan mening. Denna sida av humorns villkor nämns inte av LS. LS' kritik av Nerhardts experiment är på ett sätt "halvgången", genom att LS ser misslyckandena som ett slags olycksfall i forskningsarbetet, samtidigt som LS i grunden delar Nerhardts kontextlösa "objektivism". Båda har samma paradigm.

Hur kan vi veta om någonting är roligt?

LS fortsätter sina metodbaserade reflexioner:

Är dom verkligen roliga, Nerhardts figurer? Ja, försökspersonerna skrattade alltså inte. Hade försökspersonerna skrattat, så hade det varit troligt att figurerna hade varit roliga. Skratt är ett beteende som är svårare att simulera riktigt övertygande och som inte riktigt ligger inom ramen för vad man förväntas göra i Nerhardts experiment, åtminstone inte i samma utsträckning som rolighetsskattningarna gör det. Uppkomsten av skratt hade stött(at) Nerhardts antaganden om att rolighetsupplevelse förelåg i experimentet, men inte bevisat det. I sjäva verket kan vi bara göra antaganden om att upplevelserna är mer eller mindre roliga, aldrig bevisa antagandenas riktighet. (LS s 16)

Ur strikt (LS-)vetenskaplig synpunkt kan vi alltså inte säkert veta om någonting är roligt. Om skratt inte visar att någonting är roligt, hur kan vi då veta det? (Just att säga sig inte kunna veta säkert om någonting är roligt visar en person, som med Kierkegaards uttryck "låtit narra sig att bli objektiv".) Jag hoppas dock att vi kan veta det för vår egen del — subjektivt sett — annars vore det svårt att kunna ha roligt, speciellt om vi först måste använda vetenskaplig metod för att pröva saken. Vi skulle då hamna i samma situation som de båda behavioristerna i en känd vits: "Du mår bra, hur mår jag?". Transformerad till den föreliggande situationen skulle detta bli: "Du har roligt, har jag det?". LS synes ha glömt spontanitetens betydelse i sammanhanget, men den anses förmodligen otillåtet subjektiv.

Personligen är jag i frågan om humorns realitet och äkthet anhängare av Kierkegaards tes att "subjektiviteten är sanningen". Detta syns mig möjligt att ge en vetenskapsteoretisk legitimering genom att hänvisa till frågan om upplevelsens äkthet: jag frågar inte andra om jag har roligt — annat än om jag är extrem behaviorist — det avgör jag själv, och det förmodar jag att de flesta människor gör — utom när de är "vetenskapliga" psykologer. Däremot kan man testa om en anekdot mera allmänt anses vara rolig, och det gör man lämpligen genom att berätta den för många och notera deras reaktion. Revyscenen är ett forum för sådana tester, vid vilka "försökspersonerna" betalar för undersökningen. Här finns dock en disposition, som diskvalificerar en försöksperson på samma sätt som färgblindhet, nämligen när någon saknar sinne för humor. Här kan vi också fråga oss om experimental-psykologen måste ha sinne för humor för att kunna studera fenomenet, eller om vetenskapen är avsedd att fungera ändå, oavsett psykologens personliga förutsättningar.

Paradigmet

Både Nerhardt och LS delar det EPL-paradigm, som gör att de lägger stor vikt vid mekaniska tekniker för hypoteskontroll, men ringa vikt vid reflexioner över förutsättningar. LS tangerar några temata, som kunde utvecklas genom sådan reflexion i tematiska diskussioner, men han stannar vid blotta ansatsen, då han saknar både ett språk med kategorier för att synliggöra djupstrukturen och "den öppenhet som karaktäriserar ett äkta frågande" (Gadamer).Vi kan se mer av denna brist i följande:

(Nerhardts) teori handlar om upplevelse av rolighet. Den säger i och för sig ingenting om hur rolighet skall studeras rent konkret. Han måste ju definiera ett sätt att iakttaga, att observera upplevd rolighet. Han måste skapa en operationell definition av upplevd rolighet. Nu kan sådana operationella definitioner vara mer eller mindre godtyckliga och mer eller mindre understödda av teori. (LS s 16)

"Upplevelse av rolighet" är en term, som pekar mot en objektifiering av känslolivet. Nerhardts "teori" är en enkel hypotes (h) om ett icke närmare angivet samband mellan förändring i stimulusintensitet (Sⁱ) och "rolighetsupplevelse" (R^u) av typen Sⁱ —> R^u. Detta linjära samband saknar anknytning till upplevelsetermer av fenomenologisk art och termer för psykiska funktioner, då det genom den operationella inriktningen är avskuret från kontakt med den allmänna språkgemenskapen (ASG) och dess informationspotential. Den senare kunde annars ha haft en vägledande funktion vid utvecklingen av en vardagsnära och realistisk teoriansats, som tar hänsyn till redan kända funktionsvillkor för humorn i dess språk- och meningsbasering. LS har inte förstått de mer djupliggande felen med operationella definitioner, OPED:

Operationella definitioner är helt godtyckliga, om de inte styrs av någon princip för valet av operationer. En sådan princip kan härledas ur en teori eller vara en intuition baserad på vardagsspråket.
Många av de begrepp vi använder för mänskliga egenskaper och upplevelser ingår i ASG och har redan en mening med anknytning till den informationspotential (INP) som åtföljer ASG. INP fungerar som en slags oformulerad teoribakgrund, vilken är vägledande för vårt tänkande och vår språkanvändning. Vi kan inte utan speciell gardering bryta mot INP, då ett teorilöst sådant brott utgör ett uppror mot språket, som förvandlar oss till nonsenspratare, schizofrener eller — tydligen — forskare i en speciell form av experimentell psykologi. Fysik och kemi kan ostraffat göra sådana brott mot ASG-INP, då dessa vetenskaper bygger på en stark teori, som fungerar styrande. Dessutom beskriver dessa vetenskaper objekt för vilka det inte finns några inarbetade ord i vardagsspråket — ASG — därför att deras territorier ligger utanför den vardagliga erfarenheten.

Om humorns väsen — eller åtminstone komikens

Nu frågar jag mig och Läsaren: Vart tog humorn vägen? För att svara på min egen fråga skall jag använda två psykiska funktioner, vilka LS förbjuder inom "vetenskapen" för deras förmodat subjektiva karaktär: reflexion och förståelse — i hermeneutikens mening. Jag hade redan från början av läsningen av Nerhardts experiment en förnimmelse av att det vilar någonting komiskt över hela föreställningen. Här skall jag nu anlägga ett dramaperspektiv (Bengtsson 1983, Burke 1969). Sedd i detta perspektiv framstår försöksledaren som en aktör — och som en dålig aktör, emedan han inte är medveten om sin roll inför publiken. Han är inte ens medveten om att han spelar en roll inför publik utan tror att han kan kontrollera den sociala interaktionen (se LS uttalande ovan). Det komiska ligger ofta i att vara rolig utan att själv förstå att man är det. Det komiska förstärks av den näraliggande faktorn omedvetenhet om det absurda i det man gör, ty det är absurt att tro att formförändring hos geometriska figurer skall vara rolig.

Den bortklippta delen av experimentet

Det absurda uppträdde i ytterligare en form, som kan förtjäna att återges, då den ger mer bakgrund åt dramaperspektivet. Från början ingick ett experiment, som sedermera ströks ur protokollet — det magnifika experimentet med resväskorna. I linje med sin bashypotes (se figur 3 ovan) arrangerade N två resväskor: den ena av normalstorlek och tom — den skulle alltså bli lättare än förväntat — den andra liten och fylld av blytackor. För att skapa rätt miljö till resväskorna åkte N till Stockholms central, medförande sina trimmade väskor. N ansåg sig också bli mera trovärdig i sin roll som kontaktare genom att förse den ena foten med ett falskt bandage. Väl på plats ställde sig N med sina resväskor och började anropa de förbipasserande. Många skyndade förbi — ty vad tror folk om en person, som står i en allmän lokal och hojtar? Jo, antingen att han är berusad eller också försöksutskriven. Detta medförde ett s k stort bortfall av försökspersoner. Några stannade dock och jag antar att ungefär följande samtal ägde rum:

P: Vad vill du?

N: Att du skall lyfta på mina väskor.

P: Vadå, lyfta? — varför det?

N: Det skall jag tala om sedan — börja med den stora väskan.

Den anropade lyfte på väskan, varvid N förväntansfullt observerade den andres munlinje för att avläsa det empiriska tecknet på rolighetsupplevelse. Men ack, ingenting hände.

N: Tag nu den lilla väskan!

Nu borde i alla fall någonting hända tänkte nog N, men det blev inte den reaktion som N förväntade sig, ty samtliga försökspersoner blev tvärarga och skällde ut N. N började ana att någonting gått snett i hans experimentella design, varför han avbröt experimenterandet. Enligt N:s hypotes skulle den humoristiska responsen inträffa vid avvikelser från förväntan, och då borde han ju åtminstone själv haft roligt, men det hade han troligen inte, eftersom experimentet ströks i forskningsrapporten.

Planeringen av experimenten och bristen på teori

Det finns några viktiga moment, som N inte tänker på (= inte förstår) vid experimentplaneringen:

Att när han kontaktar andra människor med ett önskemål, så skapar han därigenom en scen, på vilken han är en aktör. Detta förbiseende beror på att han tror sig kunna kontrollera situationen — jfr LS' önskan att kunna "minimera den sociala interaktionen". Detta kan man i viss utsträckning göra inom ramen för psykologiska institutionen, men inte utanför dess väggar.
Att momentet med den tunga resväskan kommer att uppfattas som en aggressiv ploy av de flesta människor. I den situationen måste en artist ha en stark poäng för att lyckas, men N har ingen poäng alls (Hans Nordenström) — han är inte ens medveten om att han borde ha någon.
N kunde — med ett nödrop — ha räddat situationen genom att införa ett hermeneutiskt moment, som kanske hade givit försökspersonerna den sökta "rolighetsupplevelsen" — på N:s bekostnad. Han skulle då ha sagt ungefär följande: "Jag ber om ursäkt! Det var inte meningen att du skulle bli arg, ty detta är nämligen ett vetenskapligt experiment med humor".
N borde på ett tidigt stadium ha kontaktat några professionella artister, som arbetar på humorns fält, t ex Povel Ramel. N hade då fått en kurs i dramapsykologi och en varning för experimentet med resväskorna. Den intellektuella miljön inom den akademiska psykologin är tydligen sådan, att ingen — varken N, N:s handledare eller professorn — kom på tanken att skådespelare kunde sitta inne med en psykologisk fackkunskap, som psykologer kunde dra lärdom av. Istället tänker man sig en skarp gräns mellan vetenskap och konst, så att vetenskapen har ett kunskapsmonopol, medan konsten enbart sysslar med "fria fantasier". Den vetenskapliga psykologins fantasier är förvisso inte speciellt fria, men desto mer verklighetsfrämmande.

Tillbaka till laboratoriet

Utflykten med resväskorna borde ha varit en omskakande upplevelse för experimentalpsykologerna, men de torde ha lyckats förtränga sitt krismedvetande så att de neutraliserade varje ansats till ett paradigmskifte. I laboratoriet inträffade inga sådana robusta incidententer som i experimentet med resväskorna, utan där kunde man fortsätta den metodologiska utläggningen, utan risk för några protester från försökspersonerna.

De flesta försökspersoner är snälla och gör vad de tror att man förväntar sig att de skall göra. Detta brukar kallas försöksledareffekt. I sådana situationer, där de fenomen som vi vill studera faktiskt inte uppträder kan vi många gånger vara säkra på att försökspersonerna kommer att simulera fenomenen om de får möjlighet till det. De kommer att ge oss sådana skattningar och bedömningar som de tror att vi förväntar oss. De kommer inte att i vredesmod resa sig och lämna försöket. (LS s 15)

Denna reflexion, byggd på lång erfarenhet, låter (tyvärr) riktig, men vad beror denna följsamhet hos försökspersonerna på? Att kalla den "försöksledareffekt" (Rosentahl 1967) är adekvat, men det förklarar inte fenomenet. "Social hypnos" (Freud) är en bättre ansats, men vilka faktorer ingår i denna? Kanske respekt för den förmodade vetenskapen kan vara en sådan faktor. Vilken i så fall också kan tänkas påverka försöksledare. När vi är utanför laboratoriet, så fungerar inte den sociala hypnosen, och då kan vi uppfatta det komiska, som är en effekt av att försöksledaren väljer fel "rolighetsobjekt". Dessutom anlägger han ett objektperspektiv på de närvarande, vilka tilldelas samma roll som råttor eller substrat och förväntas "reagera kausalt" på presenterade stimuli. Parallellt med denna robotroll spelar försökspersonen en minimerad subjektsroll, som innebär att de skall förstå och följa instruktionen.

Men i själva experimentet ses de inte som personer, då all social interaktion ses som en störning (se LS ovan) i den objektifierade processen. Denna kluvenhet kan uttryckas med en kontruerad instruktion till försökspersonen: "Nu skall ni vara allvarliga, ty nu skall vi göra ett vetenskapligt experiment med humor".

Den intellektuella schizofrenin

Människorna får den kluvna rollen att först förstå instruktionen och sedan vara personer så litet som möjligt — "When can the subject be trusted not to think?" (LS ovan) — så att man "objektivt" kan avläsa deras reaktioner. Man har då framkallat en form av "intellektuell schizofreni", vilken är en förutsättning för forskning inom EPL. EPL-forskarna har inte reflekterat över att denna kluvenhet kan vara en värre störning än den sociala interaktion som de söker minimera. Kluvenheten är värre, därför att den är ett beordrat, onaturligt tillstånd, i vilket människan måste få störningar i sina spontana reaktioner.Den intellektuella schizofrenin drabbar också försöksledarna, som måste förtränga alla sina erfarenheter av det sociala livet och av normala mänskliga relationer för att kunna arrangera experimentanordningar som de ovan diskuterade och sedan tro att de kan fungera för att testa en teori eller hypotes om humor.