Trumpetare i Skåne  

 Signalisten var förmedlare av befälhavarens order till truppen. Befälhavarens röst räckte inte särskilt lång och framför allt inte långt i det oväsen och muller som rådde under ett slag. Att sända budbärare till andra delar av truppen var för tidsödande och därför använde befälhavaren instrument som kunde höras långt. Vissa instrument var särskilt lämpliga för signaler. Redan de gamla grekerna använde under antiken trumpetinstrument för signaler och flöjter för marscher. Marschmusik lär ha förekommit redan 1500 f.kr. 

I Europa finns det belägg för marscher från 1500-talet. I och med att soldaterna fick lättare vapen och utrustning fanns det bätter förutsättningar att genomföra en ordnad marsch. 

 Signalerna hade från början inte någon speciell betydelse utan var endast ett tecken på att en tidigare order skulle utföras. Så småningom fastslogs att en viss bestämd order skulle utföras, då en speciell signalmelodi spelades. 

 Trumpeten var det förnämsta signalinstrumentet. Den ansågs vara ett tecken på kunglig eller adlig värdighet. Att detta var fallet även i Sverige stöd av ett uttalande av en engelsman 1683: The Germans, Danes and Swedes permit none under a Baron to have them unless they are taken in battle from the enemy. Under medeltiden och en bit framåt så var trumpetarna ett synligt uttryck för kungens makt och myndighet. De tjänstgjorde oftast som kurirer och så kallade härolder. De ledsagade också kungen på alla hans resor. 

 Under Gustav Vasas tid skulle pukor och trumpeter användas vid måltiderna. Sålunda berättas: Punkorna slås alla morgnar klockan 10 och aftnar klockan 5. Klockan 11 går hovmarskalken med hovjunkarna över borggården med i kören och låter bära upp maten. Då slås åter pukor och blåses trumpet, tills det är serverat. Så sker ock alla aftnar. 

 Ser man på gamla bataljmålningar, intar trumpetaren oftast platsen framför ryttarna i jämnhöjd med chefen. 
Trumpetarena svarade för signalgivningen i fält. Trumpetarna hade ofta till huvuduppgift att hålla goda kontakter mellan de olika avdelningarna under rörelse och strid. 

 Hur de olika signalerna lät och spelades gick i "arv" från trumpetare till trumpetare. Därför finns det inte nedtecknad hur de lät i modern notskrift förän i slutet av 1800-talet. 

 Från 30-åriga kriget finns det ett par gissningar om hur signalerna lät. 

Manskapet skulle känna till en hel del olika signaler. Det fanns nästan en signal för varje situation som uppstod. Kavalleriets exercisreglemente 1897 tar upp de signaler som manskapet skulle känna till.