Trumpetare i Skåne  

 Om vi går tillbaka till medeltiden, så var det säkert lika ofta trumpetarnas signaler som vapenskramlet som satte skräck i motståndarna. Den tidens tornerspel och andra ryttarlekar startade och dirigerades med hjälp av trumpeter. 

 Som en liten rest från medeltiden blev trumpetarna delvis behandlade som officerare, eftersom deras uppgift var av mycket stor betydelse i de olika krig man var ute på. För utan trumpetarna och deras trumpetar, så hade man inget fungerande samband mellan de olika trupperna och därmed var det mycket svårt att göra några gemensamma rörelser. 

 Redan under Gustav Vasas och hans söners tid började militär musik att införas. Det var en bygynnande hovkultur, renässansslott och utländskt hovfolk som medförde en ny livsstil. Med de utländska hovfolket kom invandrande spelmän, kantorer och trumpetare, som från 1526 hade hand om musiken. 

Både Gustav Vasa och sonen Erik trakterade flera instrument själv. I ett brev från Gripsholm under julen 1554 tackar Gustav Vasa sina söner Erik och Johan för att de sänt honom trumpetare och spelemän, men återsänder dem med motiveringen thy effter vij nu så till ålderskomne äre och fortsätter mycket har att betenke opå, kunne wij för then skuldh icke stor lust haffve till någeet instrument eller musica. 

Förmedlare av musiken har troligen Gert Cantor och Georg Heyde varit. De kallas för Hovtrumpetare för spelmännen, båda tidigare verksamma vid det danska hovet. 

 Musiken var under denna tiden visserligen mycket enkel om man jämför med dagens musik. Vid rytteriet så fanns det ända fram till slutet av 1700-talet bara trumpeter och pukor. Vid fotfolket fanns inga trumpeter, utan där användes trummor och skalmejor (oboer). 

Under det trettioåriga kriget och vår s.k. storhetstid, då försvaret av Sverige för det mesta fördes utanför landets egna gränser, var det svenska rytteriet med sin trumpetare en maktfaktor, som trots sin tidvis underlägsna numerär respekterades av våra fiender. Ett av många - kanske delvis sägenomspunna och legendariska exemplen på detta är följande: 
En liten svensk ryttaravdelning om en officer, en trumpetare och tre ryttare rastade i den lilla staden Delitsch, strax norr om Leipzig en dag i början av november 1632. De var på väg från hemlandet med depescher till konungens högkvarter. Medan de svenska ryttarna ännu var kvar i staden, uppenbarade sig framför stadsporten en med två kanoner utrustad kejserlig truppavdelning, som krävde att staden skulle överlämna sig. Stadsborna som var skräckslagna, stod i begrepp att släppa in den plundringslystna truppen. Då kom svenskarna och framför allt dess trumpetare till räddning. Trumpetaren beordrades snabbt upp i kyrktornet och blåste därifrån så kraftigt han orkade det svenska rytteriets, för fienden så välkända, signaler. Det berättas att tonerna knappt hade nått de kejserligas öron, förrän truppavdelningen hals över huvud gav sig iväg. De hade synbarligen trott, att en större svensk truppavdelning var förlagd i staden. 
Delitsch räddning från brandskattning och plundring hände en lördagsmorgon klockan 10. Sin tacksamhet mot svenskarna visade staden genom att oavbrutet i över 300 år varje lördag klockan 10 och senare förstaa lördagen i varje månad låta stadsmusikanterna blåsa de svenska signalerna från kyrktornet. Liknande berättelser är bevarade från andra länder, där trumpetarinsatser traditionsmässigt under hundratals år bevarats, t.ex. i Polen. 

 Gustaf II Adolf intresserade sig, liksom flertalet av de följande regenterna för den militära musikens utveckling. 

Karl X Gustaf var en effektiv kung, den korta tid han levde och verkade. Under de många krig, som i regel fördes med stor framgång för de svenska, synes trumpetare och även pukor, om man får döma av efterlämnade bataljtavlor, ha intagit en framträdande roll. 
Kungens rådgivare Erik Dahlberg var fortifikationsofficer och senare generalkvartermästare. Om honom berättas att han på kungens uppdrag skulle rekognoscera den starkt befästa staden Brest-Litvorsk i Litauen. Kungen ville genom en sänd trumpetare kalla Dahlberg åter, då han såg att uppdraget blev för riskabelt. Dahlberg utbyttjade emellertid trumpetaren och lät honom framför stadens port blåsa muntra signaler och utropa, att konungen av Sverige ville tala med de belägrade. Dessa blev tydligen så imponerade av Dahlberg och hans trumpetares lugna uppträdande och så skräckslagna, att fästningen snart kapitulerade. 

 Karl XI var mycket intresserad av trumpeteriet, som mycket personifierade vår stormaktstids fantastiska förmåga till kraftsamling. Det berättas att vid en hovfest, där harmonimusikanterna spelade i en sal och trumpetarna i en annan, konungen skulle ha kommit in till trumpetarna och sagt till dem ungefär: "Här får man höra musik och toner, som jag gillar". Och så fick trumpetarna blåsa den kvällen för kungen. Förtjänsten av att ha organiserat den svenska militärmusiken tillkommer främst Karl XI. 

Karl XII ansåg, så vitt man kan finna, trumpetarna och även militärmusiken i dess ännu enkla form som viktiga komponenter i krigsmakten. Känd är konungens igenkänningssignal, vilken som de smattrande kungaropen ingår i Marcia Carolus Svecorum Rex. Denna av många högt uppskattade marsch - troligen rytterimarsch - synes efter vad senare tiders forskning ha visat, i likhet med två Narvamarscher härstamma från den karolinska tiden. 
Vid den s.k. kalabaliken i Bender var en av de första, som föll för turskiskt beskjutning, en svensk trumpetare, vilken på kungens order blåste fanfar. När Karl XII låg i fält hade han sina hovtrumpetare med sig. Således blev fem hovtrumpetare fångar efter slaget vid Poltava. Tolv trumpetare jämte en pukare blåste varje morgon och afton samt vid konungens måltider under hans vistelse i Bender. 
Det sista tillfället, då vår store märklige konung lät trumpeter och pukor ljuda, var före inmarschen i Norge, i slutet av 1718. De ekade med kraft mot bergväggarna. En tidig form av psykologisk krigsföring. 

 Otaliga är exemplen på hur trumpetare åstadkommit större verkan på omgivningen än månget rent militärt företag. I Carl August Cederborgs romantiserade skildring Önnestads Präst om slutstriderna mellan svenskar och danskar omkring 1710, då generalen Magnus Stenbock var generalguvernör över Skåne, berättar gamle trumpetaren Håkan Trapp: Han hade gjort tjänst under Karl XI och Karl XII. Nu var han ringare och dödgrävare i Önnestad. Han bidrog effektivt till att befria den tillfångatagne pastorn Gemzeus i Osby (sedermera kyrkoherde i Önnestad) från en fångtransport, bevakad av två danska ryttare på väg från Önnestad mot Helsingborg. Medan fångvaktarna på kvällen ägnade sig åt kortspel och drycker, tog Trapp fram sin gamla trumpet och blåste kända svenska rytterisignaler. Vakterna trodde, att det var en svensk ryttartrupp, som var i antågande och flydde och gömde sig, under det att Gemzeus fick tillfälle att komma undan med Trapps hjälp. 

 Från senare tid (1919) har berättats en trumpetarinsats inom Karlsborgs fästning. En musikstyckjunkare vid artilleriet var en kväll på hemväg då han observerade att eld utbrutit i en till synes obebodd lägenhet. Han fattade snabbt situationen och blåste larmsignaler i sin medhavda trumpet, vilka snabbt uppfattades och hade till följd, att många rusade till och elden släktes, innan större skada åstadkommits.