Trumpetare i Skåne  

 De första trumpetliknande instrumentet kan man spåra långt tillbaka i tiden. De allra första var av formen ett ihåligt rör som man blåste i. Ett exempel på detta är aboriginernas didjeridu. De hade inga munstycken och ingen klocka. Vissa uppgifter tyder på att man inte blåste i dem heller. Man använde dem som en slagt megafon. Dessa instrument användes till olika religösa och magiska riter. De spelades bara av män och kom att symbolicera mannen, medan trumman uppfattades feminin. 

 Allt eftersom tiden gick så utvecklades de ihåliga rören. De försågs med klocka och munstycke, men det var fortfarande raka. Den moderna trumpeten kan härledas tillbaka till korstågen på 1100- och 1200-talen. På 1200-talet urskiljs två olika typer av trumpeter, den långa (upp till 2.3 m) busina för hovcermonier och clario, en meterlång krigstrumpet. Fortfarande var de raka. 

 När man fram på 1300-talet "vek ihop" trumpeten för att den skulle bli mer behändig frigjorde sig en trumpet med utdragbart tonrör. Denna fick namnet basun eller dragbasun och är föregångaren till våra dagars trombon. Trumpeten fick snart sin klassiska form, böjd i en enkel långsträckt slinga. 

Dessa trumpeter hade mycket stora melodiska begränsningar, man kunde bara spela de så kallade naturtonerna. Man började skriva musik för trumpeter i slutet av 1500-talet och rika städer köpte sig rättigheten av hålla stadstrumpetare. Kring 1600 började man spela enkla melodier uppe i klarinregistret, naturtonseriens högre register. Ju högre upp man kommer på skalan destu fler toner kan man spela på en naturtrumpet, men å andra sidan ligger de tätare och därmed blir det svårare att spela rätt. 

Man började nu införa trumpeter med utbytbara rörslingor, så man kunde spela i olika tonarter, framför allt C och D. Omkring 1650 nådde naturtrumpeten höjden av sin virtositet. Under 1700-talet senare del kom instrument stämda i Ess, E och F och uppgifterna begränsades till fanfarer och harmonisk utfyllnad. För att komma åt de lägre tonerna konstruerade man dragtrumpeter, stopptrumpeter och klafftrumpeter. Dessa blev dock inte långlivade eftersom man omkring 1820 överförde hornets ventilsystem till trumpeten. 

 Den moderna, korta ventiltrumpeten inledda sitt segertåg främst i militärmusiken, men parallellt med detta komponerade man även för naturtrumpeten under nästan hela 1800-talet. 

 Få instrument har förändrats och utvecklats så mycket under tiden som trumpeten. Innan de försågs med ventiler, en bit in på 1800-talet kunde man endast spela på de sk.k. naturtonerna., som ligger åtskilda i det låga registret och tätare ju högre upp man kommer. Med hjälp av de tre ventiler som trumpeten nu har, kan man överbrygga luckorna mellan naturtonerna. 

 Trumpeten infördes av allt att döma i den klassiska musiken ett drygt decennium in på 1600-talet i det Tyska riket och kom först att användas i kyrkomusiken. Det dröjde emellertid till 1660-talet innan trumpeten började föreskrivas i den flerstämmiga instrumentalmusiken. Solokonserter för trumpet började skrivas och utvecklas på 1690-talet. 

Landet framför andra vad gällde tillverkning av trumpeter var Tyskland. Redan i början av 1600-talet bildades särskilda skrå för trumpettillverkare. Det fanns många familjer där trumpetmakeriet gick från farf till son i många generationer. Ett exempel är familjen Ehe. Förutom Isaac (1586-1632) och Georg (1595-1668), finns det tre generationer Johann Leonhard Ehe som är värda att nämna. De är J.L. Ehe I (1638-1707), II (1663-1724) och III (1700-1771). En annan stor familj inom trumpettillverkningen var familjen Haas. Det finns instrument bevarade från tre generationer Haas. Johann Wilhelm Haas (1649-1723), Wolf Wilhelm Haas (1681-1760) och Ernst Johann Conrad Haas (1723-1792). Familjen Haas var troligen den mest kända av dem alla. Deras trumpeter var eftersökta över hela Europa. Troligen tillhör trumpetaren Petter Haas denna familjen. Petter Haas var verksam vid Södra Skånska Kavalleriregementet 1718-1741 och föddes omkring 1680.