ERSMÄSSFIRANDET i GNARP - en
urgammal högtid
Hur
kommer det sig att Gnarpsborna varje år den 18 maj, Eriksdagen, samlas på Bersberget
strax väster om hembygdsgården, för att fira Ersmäss med brasa och vårtal ? Varför envisas man i Gnarp
med att fira vårens ankomst just den 18 maj ? Varför duger det i Gnarp inte
lika bra med sista april som i alla andra delar av vårt land ? Eller är det möjligen
något annat än vårens ankomst som firas ?
För
c:a 50 år sedan fick jag i skolan lära mig svaren på en del av dessa frågor.
Men många viktiga hjärnceller har sedan dess försvunnit ur min hjärna och med
dem även mina kunskaper. Men min nyfikenhet över den här underliga sedvänjan
har med ålder och visdom gjort sig påmind och uppmanat mig att ta reda på
fakta. Jag har således idkat historieforskning ur mina kvarvarande hjärnfragment och diverse andra
källor. Min rekapitulation ger vi handen att vi måste gå mycket långt tillbaka
i tiden för att hitta upprinnelsen:
År 1150
valdes Erik Jedvardsson till kung över svearna. Enligt källorna var han av engelsk
härkomst men på fädernet bördig från Hälsingland. Den engelska härkomsten förklaras
av den från England till Sverige utgående missionsverksamheten inom
Sverige. Som kung blev han mera känd
som Erik den helige och sedermera Sankt Erik, Sveriges Nationalhelgon,
Stockholms stads skyddspatron och Gnarps skyddshelgon. Han blev även Katolska
Domkyrkans skyddshelgon och beskrivs där på följande sätt:
”DEN HELIGE ERIK, KONUNG OCH MARTYR
Han regerade över Sverige åren 1150-1160. Rättvis, from, sträng
mot sig själv, ett mönster av kristlig fullkomlighet, var han ett värn för de
svaga och förtryckta och Kyrkans beskyddare. Han byggde många nya kyrkor. För
att befordra sina undersåtars timliga och eviga välfärd förbättrade han landets
lagar i kristlig anda. Åtföljd av den helige biskop Henrik av Uppsala företog
han ett korståg till det hedniska Finland.”
(Korståget
till Finland gjordes ”av fromt nit” år 1157 och biskop Henrik lämnades kvar i Finland
som missionär. Det fanns uppenbarligen behov…)
Kung Erik
omtalas även som lagstiftare och nämns som upphovsman till stadgandet om gift
kvinnas andel i boet, som fortfarande lever kvar i våra dagars lagstiftning.
Hans ”vänsällhet och fromhet prisas” enligt källorna.
Den 18 maj
år 1160 befann sig kung Erik på en mässa i Östra Aros (nuvarande Uppsala), där
han åhörde den heliga akten. Där angreps han av den danske prinsen Magnus
Henriksson, som ansåg sig äga rätt till Eriks kungadöme. I striden med prinsen blev
Kung Erik halshuggen och hans kungatid fick ett abrupt slut. På platsen för
Eriks död sprang senare en källa upp, S:t Eriks källa. Efter mordet på Erik
flydde en del av hans tjänare och vänner till Hälsingland och samlade där ihop
en krigshär, som förstärktes från fler landskap. Denna här, med den
legendariske Fale Bure som anförare, överföll Magnus Henriksson i Uppland och
dödade i sin tur honom och större delen av hans här.
Efter Eriks
död spred sig rykten om Eriks helighet och om de under och mirakel som skedde
vid hans grav eller med dem som anropade hans förböner. Fast Erik aldrig blev helgonförklarad
av påven så började han dyrkas som helgon från omkring år 1200 och var i mitten
av 1200-talet, då hans dödsdag 18 maj firades som stor festdag i Uppsala,
allmänt erkänd som sådant. År 1257 blev hans kvarlevor upptagna och skrinlagda.
Skrinet fördes 24 januari år 1273 från domkyrkan i Gamla Uppsala till Nya
Uppsala, där det bars i procession under hela den katolska tiden fram till
reformationen men även under Johan III:s regeringstid fram till år 1557.
Skrinet finns fortfarande i nuvarande Uppsala domkyrka. Det fick
efterbildningar i många kyrkor, även i Hälsingland, och bars i tåg, med
prästerna i spetsen, runt åkrarna och ängarna den 18 maj, vilket skulle ge god
årsväxt och riklig skörd.
Ersmäss – eller Eriksmässan, som den även kallas –
blev sedan en av de främsta helgdagarna i Sverige under medeltiden/katolsk tid.
Det firades således till minnet av Erik den Heliges död 18 maj år 1160. I den
gamla Upplandslagen var Eriksmässan ”fridlyst” (”S:t Eriksfrid”.) Här fastslås
bl a vilka straff som skulle drabba dem som förolämpade de som vallfärdade
till/från Eriksmässan. Ända fram till år 1895 hölls marknad i samband med
Eriksmässan i Uppsala.
Efter reformationen och den successiva övergången
från katolicism till lutherdom/protestantism har namnet Ersmäss dröjt sig kvar
utan att ha någon kyrklig betydelse. På vissa håll har Ersmäss firats som en
slags småhelg, som t ex i Ragunda och Vilhelmina, där man har hållit
Ersmässkalas med kaffe och kornmjölspannkaka.
Erik den Heliges dödsdag utmärktes på runstaven med
ett huvud krönt med kunglig krona och ett sädesax påminnande om att Erik ansågs
vårda sig om det späda och för frosten utsatta sädesaxet. S:t Olof ansågs ha
samma funktion för det mogna axet. Det gamla uttrycket ”Ersmässeax ger
Olsmässekaka” eller ”Om Erik ger ax, ger Olof kaka” åsyftar att om höstrågen
gått i ax till S:t Eriksdagen (18 maj) ska den hinna mogna så tidigt att man av
dess mjöl kan baka kaka till S:t Olofsdagen (29 juli.)
Andra folkliga traditioner, företrädesvis i
Norrland, påminner om Eriksdagens betydelse för kommande väder, sådd och skörd.
Uttrycket ”Om Erik den lurken kommer med päls, går sommaren i vacker skjorta”
syftar på att om det råder kallblåst och kyla vid Ersmäss så är det ett tecken
på kommande godväder. Men om det är varmt och står solrök över skogen så är det
ett dåligt tecken inför sommaren.
Ersmässregn sägs också vara bättre än både silver
och guld. Ersmäss betraktades även som den första vårdagen eller våranddagen,
den dag när vårbruket skulle börja. I Hammerdal i norra Jämtland ansågs våren
vara normal när björklöven på Ersmäss var stora som musöron.
Gnarps-spelemannen Pelle Schenell har i anteckningar
från år 1935 skrivit om Ersmäss i Gnarp att ”inga eldar användes varken vid påsk eller valborgsmässa. Här firades av
gammalt - och gör det ännu – Eriksdagen 18 maj. Då får man se eldar från
bergshöjderna åt vilket väderstreck man än tittar. Någon sång förekom inte, men
skrik och hojtande…”
Adolf Andersson har berättat om Ersmässfirandet på
Hällsätt-berget i Skesta på 1920-talet. Bl a bodde rallare i gården ”Vikens”,
som vid ett tillfälle gjorde två
Ersmässbrasor på detta berg i samband med skogshuggning där. Man fyllde på med
ris successivt. Han berättar också om förekomst av bockhornstutande här (det
förekom inte på Bersberget) och att brasan på det här berget t o m var större
än på Bersberget.
Gnarps kyrkoherde under åren 1922-1956, Ernst
Ålander, har i flera handskrivna dokument skildrat Ersmässfirandet i Gnarp och
han var även i många år självskriven vårtalare vid firandet på Bersberget. Han
beskriver omkring år 1930 Bersberget som ”ett
av de många eldbergen i Gnarp”. Han
skriver bl a att han, när han kom till Gnarp år 1922, ”om aftonen på Eriksdagen den 18 maj efter solens nedgång kunde se
ersmässeldarna brinna på alla berg, kullar och åsar. Men de har slocknat
efterhand. Blott på det allra förnämsta eldberget, Bersberget, fortlever seden
med oförminskad kraft”.
Han skriver också ”att man förr i tiden aldrig släppte ut boskapen, kraka, på bete om
våren förrän man tänt Ersmässobrasorna, dansat omkring dem under fiolmusik och
låtit pojkarna blåsa de hemskaste ljud och läten i bockhorn och oxhorn, allt
medan starka och viga ungdomar roade sig med att hoppa över elden för att visa
hur djärva och orädda de voro. Sannolikt ville man med dessa skärande missljud
skrämma vilddjuren, björn, varg, lo och det blodtörstigaste av dem alla,
järven, som ännu någon gång kan visa sig här, t ex i början av fjolåret, att
lämna tamdjuren i fred. Vanligt var att man tog spådomar ur elden. Så t ex
trodde man att det skulle bli ett gott år om lågan steg hög och klar som en
ljus pelare mot skyn, ty då skulle kornet växta stort och vackert och bära
strida och välmatade ax. Men om flamman inte ville stiga, utan böjde sig ned
mot marken skulle det bli ett dåligt år, ja kanske t o m nödår. Ännu kan Bersberget, där Ersmässfirandet
alltid lyktade i svunna tider och där förr alltid tjärtunnan på sin stång reste
sig över bålet, sagda afton vara svart av folk från när och fjärran. Nu kommer
man dit för att lyssna till talen och vårsångerna och fröjdas åt Ersmässbrasan,
som alltjämt lockar de urgamla minnenas makt.”
Så långt Ernst Ålander. Mina första egna
självupplevda minnen från Ersmäss i Gnarp härrör sig från andra halvan av
1950-talet. I skolan var det ont om friluftsdagar på den tiden men Ersmäss
tillmättes sådan dignitet att det föranledde en sådan. Vi skolbarn hade
givetvis inget emot en dag ute i det fria men nu förväntades vi släpa ihop så
mycket ris som möjligt till den årliga ersmässbrasan på Bersberget, och då var
ju motivationen inte den allra högsta. När min skolklass omkring år 1959 kom
till Bersberget hade ändå brasan redan fått ett ansenligt omfång. Men vår
lärare och tillika kantor, Georg Eriksson, var av annan uppfattning. Hans
erfarenhet av vårt arbetsintresse var dock inte det allra bästa och för att öka
motivationen utlyste han nu en tävling. Det skulle utgå ett pris till den som
släpade ihop de flesta risbördorna. Han parkerade sig själv framför brasan med
penna och papper och bokförde noga alla bördor. En av klassens mera
tävlingsinriktade pojkar kom då på en genial ide. Eftersom brasans omfång
blivit mycket stort började han i skydd av brasan att ta riset från motsatt
sida och släpa det på framsidan där bördorna noggrant bokfördes av Georg
Eriksson. Tricket upptäcktes snart av konkurrenterna och snart pågick en
veritabel mindre flyttning av brasan. Hur tävlingen gick kommer jag tyvärr inte
ihåg. Men det fanns flera klara fall för diskvalificering…….
Vanligt förekommande var även att firandet stördes
av smällare av en del av den tidens busfrön. Det var en viss sport att få
smällaren att brisera så nära kyrkokören och kantorn som möjligt. Vid ett
tillfälle minns jag att någon lyckade kasta en smällare med sådan ”precision”
att den landade på kantor Georg Erikssons hatt. Det blev ett abrupt stopp på
sången och dirigerandet och några mycket väl valda förmaningens ord.
Visst är det märkligt att den här seden bitit sig
kvar just i Gnarp. Att Ersmässfirandet med sitt urgamla ursprung lyckats leva
kvar i Gnarp som nästan enda plats i Sverige. Oavsett orsakerna till detta
fenomen, så är det en unik tradition – och ett ansvar - som jag hoppas att
Gnarpsborna tar och låter leva vidare till kommande generationer.
Sven Norman
PS. Om någon läsare av detta har kunskaper, minnen
eller kommer ihåg händelser förknippade runt Ersmäss i Gnarp eller på andra
platser i landet så tar jag tacksamt emot dessa. Särskilt intressant vore att
få veta om firandet ännu sker någon annanstans i Sverige och i så fall hur. Min
adress är Bäling 118, 820 77 GNARP, tel
0652-204 18.