 |
Andreas Björsten |
andreas.bjorsten@home.se
Fredag 2003-10-31
"Min tanke är: det skall styras i riktning mot det existentiella, det är dit vi skall." Torsdag 2003-10-23
Jag var på samma författarfest som Björn Ranelid en gång. Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans.
Och så vidare. Efter att ha sågat Ranelid som person går hon vidare med att såga hans bok. Skugge blir i sin tur angripen någon vecka senare av först Stefan Jonsson ("Linda Skugge: en djärv skribent som missförstått sitt uppdrag") och sedan Ulrika Kärnborg i DN. Kärnborg skriver att det finns en "butchertrojka" av unga frilansbrudar på Expressen, med vilket hon syftar på Natalia Kazmierska, Linna Johansson och Linda Skugge. Gemensamt för dem skulle vara att de ägnar sig åt underhållningsvåld och personangrepp, därtill påhejade av den manlige kulturchefen.
Personligen tycker jag hela debatten är felvinklad. I grunden handlar det om vad Tomas Forser har kallat för litteraturkritikens "tabloidisering". Ett antal yngre skribenter (mestadels rekryterade från rock- och populärkulturens fält) har kommit in på kultursidorna och de skriver på ett annat sätt än de traditionella litteraturkritikerna, lägger tonvikt på andra saker. Det är inte alls bara unga kvinnor och det handlar inte bara om Expressen. Andres Lokko i Expressen hör enligt mig till denna nya (eller nygamla) typ av skribenter. Karolina Ramqvist skriver på ett likartat sätt i DN. Linna Johansson, Skugge och Kazmierska återfinns återigen i Expressen.
Tidningen Expressen är definitivt ledande vad gäller att omformatera kultursidan till något delvis annorlunda. Också Kristina Lugn och Stig Larsson har som återkommande skribenter på kultursidan skrivit ytterst särpräglade recensioner som ibland har handlat mer om dem själva än om det behandlade verket. Återigen: det kan bli intressant läsning, speciellt i dessa fall. Men det måste göras med finess. Skugge är en begåvad författare ("Saker under huden" är en förmodligen en av det senaste decenniets bästa debutromaner) som går många mil för långt för att ta hem en billig poäng i sina krönikor, och nu även i sina recensioner.
Søren Aabye Kierkegaard hade förmodligen haft en del att säga om denna utveckling. I själva verket förefaller det som om kulturjournalistiken är på väg tillbaka till något liknande det som florerade på hans tid, en slags skandaljournalistik. Själv blev han utsatt för en personkampanj i skämt- och satirtidningen Corsaren 1846 som nästintill förändrade hans liv. Han utmålades där som en person som puckelryggig och med det ena byxbenet längre än det andra drev omkring på Köpenhamns gator och spanade på tjänsteflickor. Framförallt karikatyrerna gjorde susen. På kort tid blev Kierkegaard (så upplevde han det åtminstone själv) till allmänt åtlöje. Han, som älskade att promenera i människovimlet, kasta sig ut i "människobadet" blev inom kort nästan folkskygg - fast än mer beslutsam att fördjupa sig i sitt verk. Jag säger inte att detta skulle kunna hända Ranelid, jag säger bara att där finns paralleller.
Dagboksarkiv 2003: februari
Dagboksarkiv 2002: januari/februari mars april/maj juni/juli augusti september oktober november december/januari
Dag boksarkiv 2001: januari februari mars april maj juni/juli september oktober november december
Dagboksarkiv 2000: februari mars april maj juni juli augusti september oktober november december
Dagboksarkiv 1999: i somras september/oktober november/december
Mitt favoritcitat av Kierkegaard är för övrigt följande:
(ur en anteckning 1851)
Höstens kulturdebatt är förstås Ranelid-Skuggeaffären, som ännu inte verkar ha ebbat ut. Jag har min egen syn på diskussionen, men först en kort rekapitulation.
Det började (som bekant) med att Linda Skugge recenserade Björn Ranelids senaste bok "Kvinnan är första könet" i Expressen den 19 september. Eller recenserade och recenserade; så här började i alla fall hennes text:
Medan jag läser 'Kvinnan är första könet' ser jag ständigt bilden av Ranelid framför mig, där han sitter stel i linne och läppglans.
Det här måste vara den sjukaste bok jag nånsin har läst."
Och vips har den här debatten blivit en köns- och genusfråga! Både Natalia Kazmierska och Linda Skugge försvarar sig med att män alltid har skrivit om kvinnors utseende och att de bara tar sig friheten att göra samma sak tillbaka. De vill (förstås) inte avfärdas som unga, okunniga tjejer för den skull.
Det handlar om en journalistik som är upptagen av ytan (jag har skrivit om detta fenomen tidigare i dagboken), som tar sig friheten att kommentera artisters utseende, ålder och så vidare. I rockjournalistik och angränsande genrer är detta tillåtet sedan länge, en hög grad av snobbism frodades i exempelvis tidningen Pops spalter (vilket inte hindrade att den mestadels var rolig att läsa). Det blir problem när man använder ett liknande skrivsätt på kultursidan, då det definitivt inte är kutym att skriva om författares utseende där, utom när det gäller personporträtt eller dylikt.
Copyright © Text: Andreas Björsten
Uppdaterad: 2003-02-05