senaste: i somras

september/oktober

tillbaks till nuet

Torsdag 1999-12-16

Angående vänskapskorruption inom kulturlivet: Anders Mildner, kulturredaktör på Smålandsposten, driver linjen att ingen recensent på hans tidning får skriva om en bok/teaterföreställning/utställning där han är bekant med upphovsmannen. Allt för att undvika risken för vänskapskorruption. Läget inom kulturlivet, inte minst i Stockholm, där alla tycks känna alla, gör inte det till någon lätt ambition, precis.
Det är en hedervärd strävan från Mildners sida, men frågan är om det är möjligt att upprätthålla i längden.
När vi jobbade med Den Blinde Argus - denna avsomnade poesitidskrift - hade vi en liknande tanke. Vi skulle i det längsta undvika att lyfta fram oss själva, vår egen poesi, även om vi själva som redaktörer var aktiva poeter. Vi skulle i stället finna vårt berättigande i att lyfta fram skribenter och poeter som inte annars kom fram. Det var inte heller svårt att hitta sådana, poeter med kvalitet, som var orättvist undanskymda eller hade problem med att debutera. Vår strävan var att kunna ge dem chansen.
Någon enstaka gång gjorde vi avsteg från denna policy och framträdde själva på något av våra egna arrangemang; jag minns till exempel att jag och John Peter uppträdde som poeter (tillsammans med Maria Gummesson) i Den Blinde Argus namn. Det var inte populärt bland alla, att vi så att säga passade på att sola oss själva i glansen. Jakobinerna i redaktionen gjorde uppror! Med viss rätt, kan jag väl säga, för vi hade ju den grundpolicyn att vi inte skulle lyfta fram oss själva.

Och ändå, funderar jag nu, är inte det här ett område där man själv måste hitta sin egen gräns? Det är svårt att dra någon svartvit linje här, mellan vad som är vänskapskorruption på ett negativt sätt, och vad som är nätverksbyggande och vänskap som i stället faktiskt kan berika ens skapande. Med min grundkänsla av outsiderskap tror jag inte att risken är så stor att jag hamnar i ren korruption, fast det kan ju vara svårt att avgöra själv. Nu har jag i och för sig inte precis suttit i några maktpositioner, där jag blivit prövad. Men jag tänker också på när jag själv sänder in bidrag.
När jag skickar material till Lyrikvännen får jag ett vänligt svar inom en vecka av Lyrikvännens redaktör Petter Lindgren.
När jag skickar något till Ordfront, eller DN:s Namn och Nytt, eller Svenska Dagbladets kulturredaktion, blir mina texter liggande två och en halv månad på en redaktion olästa. I en stor hög av obeställt material som ingen orkar ta sig an. Detta är den normala gången på redaktionerna! Redaktörerna prioriterar material av kända skribenter, eller skribenter de själva är bekanta med. Det övriga hamnar just i gruppen "övrigt" och blir faktiskt ibland inte ens läst.
Vem är mest korrumperad i detta fall? Petter Lindgren, eller redaktören på Ordfront, som rent ut säger att obeställt material bara har blivit liggande oläst sedan flera månader?
Är det inte i själva verket så att det är Petter som uppträder som man bör uppträda, både mot vänner och okända, medan det är Ordfront som uppträder på ett nonchalant och egotrippat sätt? Ta och fundera på det. Det finns många dimensioner i begreppet "korruption".

Jag har fortfarande en gammal Macintosh LC från 1991 hemma, utmärkt för ordbehandling men knappast lämpad för att vara ute på Internet. Jag är helt beroende av Tidskriftsverkstaden för att kunna uppdatera min dagbok, och eftersom TVS nu ska flytta (till Östgötagatan) kanske jag inte kommer åt att uppdatera på ett tag. Men håll ut!

Måndag 1999-12-13

Glöggparty hemma hos Monica igår. Det var andra omgången glögg för i år. Räknar dock inte med att dricka någonting i dag. Lucia känns härmed redan infirad.
Tja, det var sju personer i en tvåa i Hökarängen. Vi avhandlade allt ifrån olika hundrasers farlighet/förträfflighet, till loppors benstyrka, 70-talets proggrörelse och John Peter Gisters frisyr. Framåt nattkröken kom vi även in på tidigare-liv-upplevelser, vilket en kvinna i sällskapet visade sig bära på. Min sympati till henne för att hon vågar berätta om sådant som gärna förlöjligas i fel sällskap.
Det var trevligt, men jag saknade P. i sällskapet.

Senaste kulturdebatten av intresse (om man nu kan kalla det för debatt när inga utomstående röster hörs av): Ulf Eriksson skrev en artikel i Aftonbladet den 5 december, där han menade att god litteratur inte ska bjuda på ett igenkännande, utan på något nytt och okänt. Lars-Olof Franzén instämde i lördagens DN.
Jag tycker tyvärr att de gör det lite för lätt för sig. Det går inte att dela upp litteratur efter de gränser som de ställer upp, dvs litteratur som antingen bygger på ett igenkännande (dålig) och litteratur som säger något nytt (bra).
Här handlar det enligt min mening om ett både-och. När jag som tonåring första gången läste Gunnar Ekelöfs dikter eller Dostojevskijs "Brott och straff" kände jag hur jag växte. Bokstavligen. Det var en upplevelse av igenkännande (så här är det alltså att vara människa) samtidigt som det var en upplevelse av något nytt (detta visste jag ännu inte om mig själv, i min egenskap av människa).
God litteratur som inte bjuder på ett element av igenkännande är vad jag kan förstå en orimlighet, men igenkännandet sker i form av en aha-upplevelse. Detta kom jag inte ihåg att jag redan visste! Någonting sådant. Nästan som en tidigare-liv-upplevelse faktiskt: Detta innebär det alltså att vara född till människa, men jag visste det inte, eller kom inte ihåg det. Det är sådan läsning som får kinderna att blossa och som får en att vanka runt i sin enrummare i feber, som jag minns att jag gjorde när jag läste Dostojevskij.
För övrigt påstår jag inte att jag minns några tidigare liv, men jag avfärdar som ni säkert har förstått inte tanken. Tvärtom respekterar jag de som berättar om sådana erfarenheter.

Ett lästips: "Blodsystrar" av Marilyn Yalom. Den innehåller kvinnors ögonvittnesskildringar från Franska revolutionen, samlade och kommenterade av författarinnan. En fascinerande mängd småskrifter och större verk finns tydligen utgivna av kvinnor från olika samhällsskikt som upplevde revolutionen. Yalom ger en fascinerande överblick av denna skatt, som hon tolkar ur feministisk synvinkel, på ett sätt som jag finner mycket stimulerande. (Det är inte alltid som feministiska tolkningar är lika förtjänstfulla, enligt mitt kritiska sinne.)
Några av skildringarna tillhör både världslitteraturen - i vid mening - och världshistorien. Underbar är Rosalie Lamorlières berättelse om drottningen, Marie-Antoinettes, sista dagar i livet. (Rosalie var en "obildad" kvinna, kunde varken läsa eller skriva, och har dikterat sin berättelse för en abbé så sent som 1837.)
Det är hjärtskärande och gripande att läsa om hennes omsorg om den avsatta drottningen, som ligger svartklädd på en bädd i fängelset, bara har några timmar kvar att leva och dessutom håller på att förblöda på grund av underlivsproblem (orsakade förmodligen av förhållandena i fängelset).
Rosalie vill till varje pris servera henne lite buljong som hon har sparat. "Ni behöver något för att hålla er uppe." Sagt till någon som just ska bestiga schavotten! Jag är ledsen över mitt patetiska sinne, men jag tycker skildringen tillhör världslitteraturen i all sin enkelhet och möjligtvis naivitet.

Brorsan och jag har för övrigt sålt av lite möbler till moster Siw, och det ska ge några tusenlappar som sannerligen är välkomna. Vad underbart det vore att kunna köpa en ny tröja och några nya outslitna jeans.
Kanske håller det på att ljusna på jobbfronten också - trots ett mer eller mindre otrevligt brev från Arbetsförmedlingen, som hotar att stänga av mig om jag inte hör av mig till dem. Har dock inte fått tag på min förmedlare - han firar nog Lucia.
Berättar mer om det eventuella jobbet senare, det har varit för många falska alarm tidigare i den här dagboken.

Onsdag 1999-12-08

Var på Bruno K. Öijers extraföreställning i måndags på Orionteatern. Och vad ska man säga?
Jag gick tillsammans med Monica, som inte hade sett Bruno live förut, och hon var uppenbarligen väldigt tagen efteråt. Vi diskuterade hans texter och person hela vägen till tunnelbanan (som iofs inte gick, gröna linjen var avstängd efter kl 22). Jag, som har sett Bruno uppträda säkert en fem-sex gånger, tyckte också att det var starkt. Det var med andra ord ett av hans bättre framträdanden hittills.

Man kan fundera på varför han har en så stor och hängiven publik, och hur han kan få den att sitta blickstilla med diverse förhållningsorder (inga mobiler, inga kaffekoppar etcetera). Jag har redan formulerat en del av vad jag tycker i en kulturartikel, som jag hoppas att någon vill publicera. Satt uppe till halvfyra i natt och skrev på den.
Men det finns mer att säga. Jag tänker på vad Madeleine Grive sa i någon intervju, i sin egenskap av arrangör för Stockholms poesifestival, att hon efter 20 års erfarenhet som uppläsningsarrangör hade kommit fram till att ingen poet skulle läsa längre än tio minut> En del av hemligheten ligger som jag ser det i hans närhet till ett rock- och bluesidiom. Vid ett tillfälle när han kom av sig i en dikt sa han: "Snacka om gitarrsträng som gick av..." vilket visar hur han själv jämför sitt framträdande med en rockartists. Men likheterna är uppenbara; liksom ett gammalt rossligt rockband "spelar upp sig", blir Bruno (till en viss gräns) bättre ju längre han läser. Helt följdriktigt var också hans tredje set - extranumren - det bästa. Folk stampade in honom som om han var Pavarotti eller någonting, en konstig jämförelse, men inte vad gäller hängivenheten.
Bruno har fått rollen av sanningssägare i vår tid - jag går in mer på det i min artikel - det handlar inte längre bara om att han är en fantastisk live-poet, utan om att han talar till sin publik med allvar och känsla. Nytt för i år var hans klartext om varför han hoppades på den unga publiken som hade lärt sig att säga "nej".

Okej, vid början av kvällen tänkte jag: Nasalare än någonsin, hur ska det här bli. Men han hade snart funnit sin väg. En del nya och överrumplande betoningar bjöd han på, i det gamla materialet, för oss som har sett honom förut. Och han läste också en del nyskrivna dikter, bland annat en om sin katt "Keats" som jag av naturliga skäl tyckte mycket om.
Bruno har inte upphört att stämma sitt instrument. Ibland klingar det en aning falskt i starten - mest när han gjort långa uppehåll som live-poet eller när han eventuellt är en liten aning för full. Men hans mästerskap är uppenbart och har varit det länge. Man frågar sig varför andra poeter inte försöker förbättra sina framträdanden och nå till hans nivå. Alla borde ju kunna göra något av det han gör; lära sig sina texter utantill och arbeta på live-situationen för att bli bättre (även om naturligtvis olika poeter har olika profiler med sina respektive texter, och det ska så vara).
Man slås av tanken: Stämmer de andra aldrig sina instrument? Eller (hemska tanke) har de inte ens något instrument som duger att spela på?
Alltför många tar den enkla vägen ut, och får betalt ändå för halvbra prestationer. Minns hur många mindre lyckade framträdanden du har sett, poeter som läst på bibliotek etcetera och bara mumlat i micken utan engagemang. Som bara stått där och läst innantill utan att bjuda på något av sin egen inlevelse och känsla. Eller är jag för grym mot några av de andra? Men oftast är det Bruno som sätter måttstocken.

Egotrippad kan man möjligtvis anklaga honom för att vara. Alla dessa tecken - v-tecken i luften - alla dessa utrop - yes - där satt dikten. Men han lever upp till det. Han håller den nivån.

Lördag 1999-12-04

Låg vaken halva natten och lyssnade på stormen och den tunga blötsnön som föll från taken med ojämna intervall. Dessutom en rastlös katt som irrade runt i lägenheten, och inte visste om han ville vara inne eller ute i det jobbiga vädret.
Jag låg och tänkte tillbaks på mitt liv, och ibland är inte det så roligt att göra det. Tänkte att jag har tappat min romantiska tro på Internet; att det sitter så fantastiska människor bakom tangenterna runtom i Sverige och världen. Jag vill inte längre söka så mycket nya kontakter via nätet, även om jag fortfarande är Internetberoende. Jag känner mig bränd sedan i somras, då jag träffade E. via Internet och fick, som jag tyckte, jättebra kontakt, men hon sedan plötsligt sågade mig totalt via ett kortfattat mail. Sedan dess har jag känt mig trött på cybermänniskor; det verkar vettigare att träffa folk i den så kallade verkligheten i stället. Folk som vågar stå för vilka de är också när de inte sitter vid sin dator. Samtidigt var det jävligt kul att knyta kontakter via nätet, men det verkar som om det har haft sin tid i mitt liv.
Får väl tillägga att jag fortfarande uppskattar E. på avstånd för det hon gör. Synd bara att vi inte kunde fortsätta att vara vänner. Jag har inte så många vänner/kontakter att jag kan se dem försvinna hur som helst, så fort de har klivit in i ens liv. Vi outsiders borde förena oss mer än vi gör.

Hade tänkte stiga upp tidigt i dag men orkade inte. Jag hann åtminstone vara ute och gå medan det fortfarande var ljust, och det kändes genast lite bättre. Tog en sväng förbi Tolkiensällskapets klubblokal på Kungsholmen för de skulle ha bazar där, men det såg lite halvdött ut och jag hade inte så mycket tid att stanna för jag ville vidare till Verkstan. Kul dock med alla vapensköldar på väggarna. Nu väntar jag på att Monica ska ringa så att vi entuellt kan gå på Bruno K. tillsammans.

Telefonen har varit död i några veckor, medan jag känt mig sänkt av höstmörkret, men nu börjar det långsamt hända lite grejor igen. Anders K. Johansson har hört av sig, han har fått ett jävla lyft med sin bok, tror jag, som äntligen kom ut för en tid sedan. Halva skyltfönstret i H.W. Kuijls bokhandel på Sveavägen har varit fullt av hans bok; Expressen har intervjuat honom etcetera. Det måste kännas skönt när man jobbat i 15 år på en bok - som inte heller har världens bredaste ämne. Men intresset var nog större än väntat för hans historia om att växa upp och jobba på Beckombergaområdet. Vilket visar att man aldrig bör ge upp om man bär ett bokmanus inom sig.

Mats Barrdunge har meddelat att han gjort klart sajten med John Peter Gisters aforismer långt om länge. Återkommer när jag har adress till den.

Tisdag 1999-11-30

Känner mig fortfarande ensam... får väl göra ett nytt ryck med den så kallade kärleken. Jag har några uppslag. Eller om någon kan höra av sig med en idé?

Såg den skumma filmen "Starship Troopers" på video igår. Jag har "alltid" intresserat mig för science fiction-filmer och böcker. Fast på senare år har jag inte sett så mycket. Robert E. Heinlein (på vars böcker den här filmen är baserad) känner jag som författare av den lysande ungdomsboken "Egen rymddräkt finnes" - fin, känslostark, fantasieggande. Men "Starship Troopers" är någonting annat. Ryktet har gått att Heinlein blev alltmer fascistiskt anstruken med åren, om det nu har att göra med krigsupplevelser som färgar av sig i hans verk eller vad det nu är. Och det finns drag av det i den här filmen, där medborgaranda är detsamma som krigaranda.
Men filmen är dubbeltydig, på ett sätt som boken kanske inte är, för det finns hela tiden en ironi och dubbelhet i skildringen av krigskulten. När mänskligheten går ut för att försvara sin "ras" och sin "civilisation" mot krypen från rymden är de faktiskt iklädda uniformer som påminner om de tyska från andra världskriget - det mobila infanteriet som hjälten tillhör får mig att associera till Rommels Afrikakår. Filmens underrättelsemän är klädda som Gestapo/SS i långa svarta skinnrockar. De associationerna är knappast omedvetna hos filmmakarna. (Paul Verhoeven står för regin.)
Slutsats: en sevärd actionfilm med vissa moraliskt dubiösa över- och undertoner.

Hade inte tänkt börja läsa min nyköpta bok om ryska revolutionen direkt, men kunde inte låta bli. E. H. Carrs "Ryska revolutionen från Lenin till Stalin" är något slags komprimerat standardverk, men den är ändå spännande och medryckande att läsa om man är det minsta historiskt intresserad. Med tanke på den extrema svartmålning som utmärker dagens bild av kommunismen/Lenin är det intressant att se att Carr, vars skildring knappast är kontroversiell, ger en bild som inte alls kommer fram i dagens svenska media.
Det framgår ganska klart att Lenin intevar en diktator på det sätt som Stalin senare blev. Flera partier - om än på vänsterkanten - var tillåtna under 20-talet. Den interna oppositionen använde Pravda som debattorgan, ända fram till 1924/25. Likheterna mellan nazismen och kommunismen framhävs ofta i dag, men Hitlers maktövertagande var faktiskt både blodigare - med tanke på att Tysklands territorium inte var hotat på det sätt som Sovjetunionens ständigt var - brutalare och mer fullständigt än kommunisternas under Lenin. Debatten behöver nyanseras, och jag återkommer om jag får orsak att revidera mina ståndpunkter i frågan.

"Il faut terminer la revolution" - revolutionen måste fås att upphöra här och nu! De ropen hördes under franska revolutionen i dess mittstadium 1791-92. Ingen fick tillfälle att ropa så i Sovjetunionen. Det är fascinerande med revolutioner; de uppkommer nästan alltid ur ett berättigat missnöje och de verkar alltid drivas till sin spets.
Ludvig XVI representerade centern under franska revolutionen. Det, om något, är fascinerande. Han gick med på att minska sin makt, att skriva under en konstitution och liera sig med tredje ståndet. Ultra-monarkisterna ville inte stödja en sådan kung. Och revolutionärerna nöjde sig inte med mindre än att hugga huvudet av honom.
Kungen ville inte riskera någon form av blodsutgjutelse bland sina medborgare, ville därför inte fly - fast han hade kunnat göra det - när situationen spetsades till i Varennes. Något skott hade ju kunnat gå av av misstag i den förvirrade situationen!
Men han ville inte kallas Monsieur Capet av sina fångvaktare, och han ville inte gå ut utan hatt på sin avrättningsdag, när han såg att de trupper som skulle eskortera honom till schavotten behöll hattarna på.

Söndag 1999-11-28

Kände mig rastlös och ensam igår (jo, det kommer sådana dagar också). Vilket delvis berodde på att min katt hade sprungit bort, trodde jag. Han försvann ut genom fönstret vid halvnio-tiden på morgonen och kom inte hem förrän två på natten. Och inget halsband hade han på sig heller. Han har tappat sitt "ordinarie" halsband, och de jag har kommit upp med som alternativ sedan dess har inte funkat riktigt bra. De åker av hela tiden.
Ibland är jag sur på min katt, när han väcker mig och absolut vill ha mat tidigt på morgonen fast jag bara hunnit sova några timmar, men det blir en så fruktansvärd saknad när han är borta. Jag antar att det låter patetiskt, men så är det i varje fall. Har man bott och även sovit med samma husdjur i tre års tid blir det ett väldigt nära förhållande, och det handlar inte om något surrogat för människor. Jag behöver människor ändå, men jag behöver även min katt. Konstigt djur som bara kommer instormande två på natten genom fönstret som om ingenting hänt. (Jag måste sova med öppet fönster just med tanke på katten för det mesta.)

Fick nästan dåligt samvete för att jag köpte en del både böcker och tidskrifter igår. Jag är så van att inte ha pengar, så när jag väl har lite pengar i handen blir jag nervös och vet inte riktigt hur man ska handskas med dem. Gjorde dock ett par vettiga inköp: Ord & Bilds senaste nummer (tror jag det är) som tar upp småförlagen och poesi på nätet. Sedan hittade jag den lilla tidskriften Serum, som jag helt naturligt trodde var samma som nätförlaget Serum, men det verkar nu som om det inte är det. Tidskriften Serum för ny litteratur ges ut i Malmö och påminner lite grann om Den Blinde Argus i andan, tycks det mig. (Det är naturligtvis ett högt betyg när det kommer från mig.)
Handlade även lite i bouquinist-stånden på Odenplan - underlig stavning där men ni förstår väl vad jag menar? Köpte en bok om ryska revolutionen, dikter av W.H. Auden, ett novellurval av Balzac och en tidig diktsamling av Torgny Lindgren. Tror det var prisvärt alltihop. "Dikter från Vimmerby" av Torgny Lindgren borde vara kult, åtminstone hemma hos Thomas C. Ericsson. "det är ingen sinekur att skriva dikter från Vimmerby".

Hittade en femtiolapp på gatan vid S:t Eriksplan på hemvägen. Blev genast lite gladare.

Skum kung - Ludvig XVI av Frankrike. Läser om franska revolutionen, mitt gamla favoritintresse.

Torsdag 1999-11-25

Tror jag har haft någon slags höstdepression ett tag, men det är väl bara att kämpa på som Göran Persson i Sydafrika eller något. Nej, det känns faktiskt lite bättre i dag, jag fullbordade en artikel som jag skickade in till tidningen Journalisten (om den etiskt tveksamma TV3-serien Svenska mord). Och jag fick pengar från tidskrift.nu, tack för det. Jag bjöd mig själv på lunch på Govindas efter att ha konstaterat att pengarna kommit in på kontot, det var jag värd, efter att ha lagat pasta med pesto, pasta med krossade tomater etcetera i en veckas tid.
Såg den första slipskillen, någonsin tror jag, på Govindas. Kul att det blivit så pass accepterat att vara vegetarian och halv-hindu i dagens läge, så att slipsnissarna och Thomas di Leva kan ta varandra i handen.

Apropå Sydafrikafiaskot: Att ha 3 betalande åskådare på ett arrangemang är väl en sak, men att ha hyrt en hel fotbollsstadion åt dem blir ju fullkomligt groteskt! Nog har jag gjort liknande fiaskon som poesiuppläsningsarrangör åt Den Blinde Argus, drar jag mig motvilligt till minnes, men vi hade ju inte hyrt Globen precis utan bara ett litet café på Norrtullsgatan i Stockholm. (Helena kommer nog ihåg, för hon var en av de få som var där den kvällen.)

De senaste böckerna jag läst ut: Johanna Nilssons "Hon går genom tavlan ut ur bilden" (påbörjad för flera månader sedan, bra men inte snabbläst), Pelle Anderssons "Döda män är alltid viktiga" (helt okej diktsamling eller vad det nu är) och en biografi över Gustaf Mauritz Armfelt (spännande för oss historieintresserade vrak).
Grejen är att eftersom man aldrig hinner läsa så mycket som man vill göra, ser man till att påbörja så många böcker som möjligt. Eftersom jag inte har hjärta att lämna en bok oläst ser jag alltid (nästan) till att återkomma till den, därför läser jag trots allt på något sätt fler böcker än jag egentligen har tid med. En del böcker måste man förstås läsa ut snabbt, och då får de andra vänta.
Alla poesiantologier tillkommer, men de läser man ju inte från pärm till pärm.

Onsdag 1999-11-24

"Elva poeter" (Norstedsts lyrik) är däremot en riktigt bra antologi. Konstigt nog, då den bara är avsedd att vara ett tvärsnitt av unga lyriker på Norstedts under 90-talet. Det positiva är att den känns rätt anspråkslös och öppen, Fredrik Nybergs metapoesi och Pär Hansson västerbotten-ordmagi mår bra av att möta Katarina Kieris och Jenny Morellis helt annorlunda skrivsätt. Det är intressant med antologier och på vilket sätt de bör ställas samman! Slutet på ett decennium är ju av tradition en lämplig tidpunkt att intressera sig för tendenser, överblickar, antologier av var den yngre litteraturen står. Vi kommer säkert att få se mer av detta inom kort.

Underbart avsnitt av Ally McBeal igår. Det känns som om tv-serien alltmer har lämnat varje pretention på att ge en rimlig verklighetsbild av hur det går till på ett advokatkontor, och i stället på ett närmast surrealistiskt sätt fokuserar på huvudpersonernas inre just nu. Det funkar skrattretande bra trots att i princip alla karaktärer är groteskt överdrivna. Hm, intressant... *jo, jag vågar erkänna det*

Tisdag 1999-11-23

Nej, jag kom inte iväg på Stockholms poesifestival igår, tur var väl det. På hemvägen handlade jag mat i stället och där gick de pengar jag hade över.
Men jag gick faktiskt på "smygstarten" som Poesifestivalen hade på ABF i söndags, med musik (underbar sång av Lena Willemark), uppläsningar samt en avslutande kritikerdiskussion.
Bland mycket annat: Geir Gulliksen från Norge hävdade i debatten att det skrivs alldeles för lite poesi i dag som går att citera i livets olika skeden (begravning, bröllop, dop etcetera). Jag anser att det är både sant och inte sant, för det finns alltid undantag, poeter som skriver citerbara rader, som väljer att rista i sten i stället för att bygga komplicerade molnbyggen (bägge skrivsätt har naturligtvis sitt berättigande). En av dem är Bruno K. Öijer. Så jobbar han ju med upprepningar, refränger, tema med variation och liknande medel, mer så förr när han var uttalad "rockpoet" och inte hade börjat inta den mer klassicistiska roll han har i dag.
Dagen efter låg jag och lyssnade på morgonnyheterna på radio, så som jag brukar göra. Vem framträdde där på morgonandakten, om inte en kvinnlig präst från Svenska kyrkan, som började sitt anförande med att citera Bruno K. Öijer: jag drömde om den ömhet jag är värd / jag drömde att det förlorade ordet kom till mig (citerat ur minnet). Det var en levande illustration till det debattinlägget.

"Skuggpojkarna" av Lars Norén hann jag tyvärr inte se innan föreställningen lades ner i Stockholm. Den hade inte dragit så mycket publik, och lades tydligen ner i förtid. Lite synd, men jag har nu beställt pjäsen i skriftlig form i stället, direkt från Bonniers.
Annars är det något ganska påfrestande med hur Noréns visioner av underklasshelvetet ges på öfre Östermalm (Dramatens scen Elverket, som för övrigt också 90-tal använder sig av) för en överklasspublik. Kombinationen känns för mig störande, men den sociala inramningen har ju blivit ett problem för hela teaterns utveckling som konstform i dag, som jag ser det. Varför inte spela på gatorna i stället? Fast även det kan ju bli ett dilemma, jag tänker naturligtvis på Noréns association med killarna "direkt från gatan", dvs direkt från fängelset.

Var på Apoteket och köpte HTH (Hjälper Torr Hud) i dag innan jag åkte till Verkstan. Killen framför mig köpte givetvis Ipren - den intelligenta värktabletten - jag hade kunnat svära på det.

Är det sant att ampelliljor är ett kraftigt narkotikum för katter?

Måndag 1999-11-22

Precis som förra året när det var Stockholms poesifestival så är det snöstorm ute (bara titta tillbaka i min dagbok vid den här tiden i fjol). Men det vete tusan om jag kommer iväg, sitter här på Verkstan än så länge, klockan är fem på eftermiddagen

Är lite rädd att förvandlas till en fackidiot, som bara intresserar mig för lyrik, men så illa ska det nog inte gå. Men det är mycket poesi just nu, alla arrangörer verkar försöka lägga sina program i slutet av november för att hinna före julruschen. Normalt sett är ju poesiuppläsningar också ett billigt nöje, men festivalen i dag kostar 270:- för en heldagsbiljett. Självklart intervjuades den yngsta kvinnliga deltagaren i Aktuellt igår, det är ju den mediala bedömningen att lyfta fram någon ung som skriver provocerande om sex (som hon tydligen anses göra). Jag skulle kanske gjort samma bedömning själv om jag hade suttit på en redaktion.
Nåväl, jag är antagligen bara avundsjuk. Med tanke på min utvecklingskurva får jag satsa på att bli den äldsta deltagaren någon gång i framtiden.

Några ord om antologin "15 poeter ur 90-talet" som jag tog upp i min förra notering. En så mycket bättre antologi det i mina ögon skulle ha blivit om man hade tagit med exempelvis Magnus Ödmark och Bob Hansson i urvalet (förutom de av mig tidigare nämnda K. Klemets och C. Orwin). Som det är nu saknar antologin vidsynthet och humor, om man nu får nämna det ordet i samband med poesi. Det är så många som skriver dikter om att skriva poesi (språkpoeter) men så få som verkligen gör det.
Att poesiredaktörerna Maria Gummesson och Helena Eriksson tar med sig själva i urvalet är ett mindre lyckat drag. De hävdar att de inte har ambitionen att göra ett representativt urval av 90-talspoesin, ändå tar de med sig själva "därför att de tillhör 90-talet". Men de sa ju nyss att de inte hade några ambitioner att ge en fullständig bild av 90-talet, alltså behöver de ju inte ta med sig själva bara för att de skrev under detta decennium! Argumentationen haltar.
Magnus Carlbring borde antagligen också nämnas bland namn som kunde ha varit med i antologin (Marie Lundström tog upp hans författarskap i sitt föredrag, hans var det namn jag hade glömt) men jag har inte läst tillräckligt av honom för att kunna uttala mig.

Fredag 1999-11-19

Så har då dödsrunan efter min mor äntligen kommit in i SvD. Den blev rätt fin, efter alla omarbetningar. Fast jag lägger märke till att de fåtaliga värdeomdömen som fortfarande fanns kvar i texten nu är utrensade. Medan Leif "Smoke Rings" Andersson och den avlidne riksdagsmannen som det står om samma dag, får mer personliga omdömen. Det är förmodligen en journalistiskt riktigt bedömning, men det är en aning stötande för de anhöriga som blivit uppmärksamma på en sådan sak.
Men jag ska inte vara småaktig, texten blev trots allt bra som ett litet minnesord och det är verkligen många personer som varit med och formulerat denna korta runa.

Har hunnit med rätt mycket i veckan, prioriterat det som varit någorlunda kul och intressant och samtidigt gratis. Var på ett föredrag om svensk 90-talslyrik med Marie Lundström från SR på Medborgarplatsens bibliotek i onsdags. Det är alltid spännande när någon försöker sammanfatta och se utvecklingsvägar i den senaste litteraturen. Det är ingen lätt konst. Sedan var jag uppriktigt sagt också nyfiken på hur hon såg ut, och hur hon verkade som person, när jag hört henne så pass många gånger i Kulturnytt. Jodå, hon verkade trevlig. Men låt mig i stället kort kommentera det hon tog upp.

Enligt henne finns det två kartor som hittills ritats upp över 90-talets poesi; den ena är Fib:s Lyrikklubbs årsbok från i fjol, 15 poeter från 90-talet. Den andra är - bokstavligen - den karta som ritades upp i tidskriften Glänta nr 3/98, där årtiondets debuterande poeter ritats upp i form av en litteratur-arkipelag, med olika namn skrivna på olika öar. Södra Lindgren fanns det exempelvis en ö som hette, vill jag minnas. Passande nog för skärgårdsfanatikern Petter Lindgren kanske?
Tror att det var 74 olika namn på debuterande poeter från 90-talet inritade på den där kartan. Det är svårt att tro att det har funnits så många under detta decennium; och ändå var ju inte alla med på den där kartan. Kennet Klemets saknades visst, till exempel.

De namn som Marie Lundström valde att fokusera på som intressanta representanter för 90-talet var Fredrik Nyberg, Petter Lindgren (just), Eva-Stina Byggmästar, Kristian Lundberg och någon mer som jag nu har glömt. Hon ville också omnämna Marie Silkeberg, Helena Eriksson och Lars Mikael Rattamaa.
Jag kan väl bara säga, att jag hade valt delvis andra namn och ritat en delvis annorlunda karta. Men sådana här sammanfattningar styr litteraturens framtid i viss mån, de blir riktningsgivande för vilka namn som bärs vidare in i nästa sekel. Det är bland annat därför de är viktiga och det ofta tenderar att bli en strid om vilka namn som ska lyftas fram. (Fast det har varit ganska tyst hittills om 90-talet, onekligen.)
Marie Lundström glömde att Den Blinde Argus/Megafon också har försökt rita en sådan där karta...
Vill för övrigt tillägga att Charlotte Orwin och Kennet Klemets förmodligen är för starka för att glömmas bort, om man nu ska börja skriva listor på det här sättet.

Satt till fem i morse och jobbade på en artikel. Är det så här det är att vara frilansjournalist? Förmodligen, och det känns rätt okej, förutom att man blir trött och måste sova ut desto längre.

Torsdag 1999-11-18

Vet ni vad en nekrolog är? Det vet ni förstås; det är detsamma som dödsruna. Men hur ska den egentligen skrivas? Ordboken förklarar nekrolog/dödsruna som "minnesord ofta som hedersbevisning". Men så enkelt är det inte, det visar mina kontakter med DN och SvD angående detta. Här är några av de underförstådda reglerna.

° En nekrolog ska skrivas av en nära vän eller (kanske ännu hellre) arbetskamrat

° En nekrolog ska inte skrivas av en nära anhörig

° Runan ska helst handla om yrkeslivet, inte om föreningsliv eller socialt liv

° En runa ska vara torr och saklig, om det inte är en känd person som dör

Ja, listan på förhållningsregler kan göras längre. Om det är flera personer som skriver dödsrunan måste de exempelvis enas om en text, de får inte skriva varsin del av en sammanhängande runa.
Att skriva en nekrolog är i själva verket lika komplicerat som att skriva en sonnett, åtminstone när det gäller svenska tidningar. (Ryktet säger att dessa texter ofta är lite friare i brittisk press.) Undra på att jag fortfarande inte fått in någon minnestext över min mor, trots flera omarbetningar.

Onsdag 1999-11-17

Ruschen efter Bruno K. Öijer-biljetter har tydligen varit stark. (Inte helt oväntat, kanske.) Fick en biljett till extraföreställningen måndag den 6 december. Förhoppningsvis får jag sällskap av John Peter, han lät intresserad av att gå.
200 kronor fattigare, men det får det vara värt. Man kan leva tre dagar utan bröd, men aldrig utan poesi. Ljög Baudelaire. Han hade dock rätt vad gäller alternativen; det är mina matpengar som går till sådana här evenemang.

Läs mina tankar om Lyrikvännens senaste nummer på nya sajten tidskrift.nu!

Söndag 1999-11-14

Fick ett trevligt, handskrivet brev från Jan Henrik Swahn, i och med att han returnerade mina dikter. Sista numret av BLM kommer ju ut 4 december och mina dikter hann inte komma med i bedömningen, tyvärr. Fast han hade läst dem och tyckte om den diktsvit som jag också själv känner är ett fall framåt. Det hade varit cool att vara med i sista numret någonsin av BLM, nu får jag hitta någon annan tidskrift att vända mig till.
Synd att Jan Henriks redaktörskap tog slut så pass snabbt, då jag ser honom som den bäste redaktören för tidskriften på länge. Okej, jag blir ju positivt inställd till någon som upprätthåller en personlig kontakt med mig, som inskickare av bidrag, och som åtminstone delvis tycker om mina texter. Men det är inte bara det. Han har modet att vara personlig när han svarar, och det i sig är värt mycket. Alla tidigare redaktörer har svarat genom färdigtryckta stenciler, så att säga gömt sig bakom sina skrivbord. Jan Henrik gör inte det, han har en levande röst. Jag tror också att de nummer av BLM som han har redigerat väl kan mäta sig med det som har gjorts förut. (Jag ser Hans Isakssons och Lennart Hagerfors redaktörskap som den tråkigaste perioden för tidskriften, då de var så fruktansvärt "litterärt korrekta".)

Hjälpte min brorsa med lite flyttbestyr igår ute i hans gamla lägenhet i Johannesfred, och hann inte med så mycket annat. I dag skulle jag gått på poesidagen var tänkt, men kom inte iväg. Var inte så där väldigt entusiastisk på förhand, som framgick av min förrförra notering här i dagboken. Det hade dock varit kul att se Katarina Kieri och Kristian Lundberg (jo, även han medverkade, vilket jag glömde att nämna). Lennart Sjögren är förstås också en bra poet i mina ögon.
Men jag är fattig som vanligt, och får prioritera att försöka få tag i en biljett till Bruno K. Öijer på Orionteatern. Sedan är det visst en Almqvistnatt på Forum också...
Slutligen vill jag även hinna gå på teatern och se Lars Noréns utskällda Skuggpojkarna innan den försvinner. Frågan om verklighetens våld är just nu väldigt levande för mig, genom saker och ting jag sett i media under senare tid.

Torsdag 1999-11-11

Begravning i dag. Trött och matt, men det känns ganska bra så här efteråt. Prästen höll ett fint tal utifrån den information vi hade gett om morsan, hon gjorde det på ett bra sätt, både stark och skör.
Vilket underligt jobb att vara präst! Att leva sig in i så många människoöden - varje dag minst ett nytt, om det nu gäller bröllop, begravning eller dop - och göra det på ett finkänsligt sätt, samtidigt som man har alla dessa ritualer att stödja sig på. Hon skötte det som sagt på ett bra sätt, inte bara professionellt utan också mänskligt. Kul också att så många vänner och släktingar hade kommit - drygt 50 personer, många släktingar från mammas sida. Ingen (!) från pappas sida. De är inte så många på den sidan. Och knepiga är de också. Inklusive mig själv får jag väl tillägga, jag som står mitt emellan släkterna Björsten och Werner genom mitt arv. Fast jag är nog mer en Björsten, tyvärr, eller hur man ska säga.

Frilansgruppen Tusen tecken? Jo, jag var ju där igår och tittade (fast det känns som det var längre tid sedan än så). De hade en trevlig lokal i ett gammalt hus på Västerlånggatan, lite svårt att hitta i och för sig, inne på gården bredvid restaurangen Mårten Trotzig. Jag tog en fika med Maria, Ylva och Linda som har varsin frilansplats där, och sedan kom även Mia vars plats jag eventuellt skulle överta. (Hon är verksam som illustratör, men ska snart ha barn, som jag tror att jag nämnde förut.)
Sanningen att säga, det blir för dyrt att hyra in sig där, med all sannolikhet. Men jag ställer mig ändå i kö, mitt intresse finns kvar, på lite längre sikt. Blev rätt förtjust i ett anletsdrag där, en gest där, hos de människor jag mötte, jag är otrolig på att samla på sådana intryck utan att det för den skull blir någonting av det, mer än en notering i den JÄTTESTORA MINNESBOKEN. Eller, vem vet, ibland kanske man återser det man fäste sig vid.

Såg ni Bruno K. Öijer på tv i måndags, i programmet Centrum? Det är klart att ni gjorde. Nog kom han ovanligt mycket till sin rätt den här gången, han hade inte stelnat till sin egen mask, han verkade inte längre fullt så angelägen att leva upp till myten Bruno K. Han verkade ovanligt sig själv, eller hur det ska uttryckas, han spelade på ett större register, mer människa än myt. Några kloka grejor sa han också, som vanligt. Fanns där inte rent av lite självironi?
Fascinerande att se hur beundran formligen sprutade ur intervjuaren Eva Beckmans ögon. Hon brukar ju alltid se vaken och intresserad ut, men inte dyrkande på detta uppenbara sätt. Jag läste henne som en öppen bok, inbillar jag mig.
Alla älskar en outsider. Rättelse: alla älskar en framgångsrik outsider. Folk i branschen är inte vana vid integritet, det är därför de reagerar när de möter någon som har det. Och det har Bruno. Säga vad man vill, men det är sådant som märks.

Tisdag 1999-11-09

Poesidagen är på söndag, jag skrev lördag igår. Faktum är att jag ringde Författarcentrum Öst (de är huvudarrangörer, tillsammans med Lyrikvännen) för att få lite information om programmet när nu Petter på Lyrikvännen inte visste något närmare.
Och de sa att poesidagen är på lördag. Jag frågade en gång till, och de sa återigen lördag. Men söndag den 14 november är datumet, enligt all annan tillgänglig information.
Bland de medverkande: Per Helge, Bengt-Emil Johnsson, Gösta Friberg, Staffan Söderblom, Lennart Sjögren... ursäkta mig, men det här låter som favoriter i repris minst sagt. Det är inte så att de jag räknade upp är dåliga poeter, inte alls (i alla fall inte alla) men Poesidagen har länge varit i ett stadium av stagnation. På ett nästan tvångsmässigt sätt är det de poeter som var med redan från starten av Författarcentrum för 25 år sedan som återkommer. Sedan brukar de ha en eller två yngre poeter som någon slags gisslan (i år Katarina Kieri och Kerstin Norborg) men arrangemanget som helhet lider av en påtaglig brist på förnyelse. Konferenciern brukar ställa en retorisk fråga varför det kommer så lite publik trots att "Poesin lever!" Om de frågade mig skulle jag kunna tala om varför det är så, publiken har blivit mera kräsen, och vill ha lite mer än oengagerad innantilläsning, som det alltför ofta bjuds på. Blame it on Gun Q., trots allt gott hon gjort för poesin.

Och så en jobbig sak, de ringde de från SvD, och protesterade mot de minnesord över min mor jag skickat in, som jag bad två av hennes närmaste vänner att skriva. Tidningen ville ha en mer faktaspäckad text och inte så personlig. Naturligtvis, det är ju bara kända människor som brukar få personligt skrivna dödsrunor. De andra brukar få nöja sig med torrast tänkbara fakta, eller har jag fel?

Jag hittade en begagnad svart kavaj i dag för 75 kronor, på Myrorna. Dagens fynd i varje fall.

Måndag 1999-11-08

Okej, på onsdag ska jag gå och titta på en frilansplats som jag är lite intresserad av; det gäller att eventuellt hyra in sig i frilansgruppen Tusen tecken, där en tjej snart ska bli barnledig. Totalt är de 11 stycken som delar lokal på Västerlånggatan här i Stockholm och nu söker de en ny (gärna kille) för ett år. Det låter väl trevligt och praktiskt, samtidigt är det lite lustigt hur också det att vara frilans i Sverige gärna organiseras som om det gäller en anställning på en stor, gemensam kontorsarbetsplats.
Platsen är förmodligen för dyr för mig, i detta stadium, men det ska bli intressant att se hur de har det. Det verkar lite grann vara eliten av skribenter och illustratörer som jobbar där, jag känner igen flera av namnen från olika tidningar.

Och sedan har jag kanske sålt in en artikel-idé på Lyrikvännen. Jag sa tidigare här i dagboken att jag inte skulle skicka material dit, visst, men jag ringde upp dem av helt andra skäl. Jag ville klaga på att jag fortfarande (!) inte fått årsboken som kom ut i våras, plus gärna lite information också om poesidagen på lördag. (Petter visste inget om arrangemanget här i Stockholm, själv skulle han uppträda i Sundsvall samma dag.)
Nå, vi kom att prata om lite av varje, och till slut kom det här uppslaget på tal. När nu Petter ber mig skicka en artikel gör jag naturligtvis det med glädje, det är den bästa varianten. Förutsatt att artikeln blir tillräckligt bra förstås.

Nej, nu måste jag gå ut och försöka hitta en svart second hand-kavaj eller någon annan fungerande lösning. (Begravning på torsdag.)

Lördag 1999-11-06

Här har ni en underskattad platta: Ulf Lundells "Fanzine"! (Jo, den var med på samma rea.)
I recensionerna beskrevs den, vad jag minns, som en ganska tröttsam Neil Young-parafras med ständigt överstyrda gitarrer. Nå, jag skiter i Neil Young i sammanhanget; för mig låter det som Ulf Lundell. Men faktum är att han sällan har låtit bättre.
Den senaste platta av honom som jag tycker riktigt grep tag, är "Det goda livet" från mitten av 80-talet. Sedan dess har han, som jag ser det, förgäves försökt bryta sig ut ur klichéerna i sin ganska traditionella typ av rockmusik. "Utanför murarna" som kom för kanske tio år sedan var ett försök att bli någon slags mogen Axl Rose för 90-talet med pannband, halvlångt hår och skägg. Men det lyckades inte; produktionen var för tam och gitarrerna för impotenta. Lundell framstod alltmer som en svensk rockpoet, med berättande texter och lätt förutsägbar skivutgivning. (Jag tyckte han var bättre som bokpoet faktiskt.)
Jag såg honom också i Hultsfred -95, tror jag det var, och det var lätt storvulen arenarock med uppdragna axlar. Inget riktigt lyft, även om det var sympatiskt och bra.

Skillnaderna på "Fanzine" är ganska stora. Där den 39-årige Lundell inte lyckades rocka hårt, lyckas den 49-årige desto bättre med det - och det tycker jag är rätt underbart. En musikalisk traditionalist som han, kan inte på något enkelt sätt bryta sig ut ur rockmusikens formel - han måste bryta sig in genom klichéerna för att komma ut på andra sidan. Det kan han förmodligen bara göra med ett så bra gäng musiker som medresenärer som han har på "Fanzine". Det är två- eller treackordsrock med närmast atonala solon av Janne Bark. Det är också Lundell-musik som baseras på rockriff, vilket i princip aldrig har hänt förut, hans låtar har alltid burits av berättelsen tidigare. Nu får man i stället små textkorn att suga på, som "du har din bibel / jag har mitt fanzine" eller "Önskar att jag var man igen".
Hans problem efter övergången till nykterhet och medelålder har väl varit att hitta något som kan ersätta "rocken som frihet och uppror". På "Fanzine" är det rock som iskall desperation, rock à la Kierkegaard. Och det är något ganska nytt i Sverige. Jag tycker absolut det är jämförbart med det som den internationella rockeliten gör, även om han råkar sjunga på svenska. Alltså: Lundell som internationell rockartist snarare än svensk rockpoet.

Fredag 1999-11-05

Hittade en platta med Tori Amos på skivrean på Åhléns igår, så den var jag tvungen att köpa (Boys for Pelé). Verkar väldigt bra, fast inte helt lättlyssnad; vackert så i dessa tider av färdigtuggad mat och musik.

Stötte ihop med S. på Publicistklubben i onsdags kväll, dit jag gick för att dricka ett glas vatten och höra lite på diskussionen om sportjournalistik. Det var så lite publik när jag kom och ställde mig vid baren, så att Lasse Anrell trodde att jag ingick i panelen när han kom och skulle hälsa på alla. "Jag är publiken", sa jag. "Bra", tyckte han. Ja, vad skulle han säga?
Det var roligt att träffa S., för det var flera månader sedan sist. Synd att hon är så dålig på att höra av sig bara.

Och så kunde jag äntligen hämta ut mina grejor från pantbanken, sent omsider, när jag fick mina nya a-kassepengar. Jag tog genast hem gitarren och började stämma den, och bytte ut den sträng som har varit av sedan någon gång förra vintern. Katten spärrade upp ögonen totalt när han såg denna nya leksak i mina händer. Han har nog nästan glömt att jag är musiker, eftersom gitarren legat på pantbanken en stor del av hans uppväxt! (Silver är drygt tre år vid det här laget.)

Bestyren efter morsans dödsfall fortsätter, om jag får uttrycka det så prosaiskt. Det är bara att konstatera att jag inte äger någon svart kostym eller liknande till begravningen. Kan man inte komma i en svart ylletröja (med två hål i) och svarta manchesterjeans?

Onsdag 1999-11-03

Jag har ringt runt till några arbetsplatser där jag kan tänka mig att jobba, och det verkar inte helt omöjligt i varje fall. Jag har lagt om strategi lite grann; att bara söka jobb som utannonseras ger ingenting, bättre att själv ringa upp. Nu talar jag alltså om vikariat och korta inhopp, men vackert så, om jag kunde få något av dem.

Sedan har jag tänkt att etablera mig seriöst som frilans efter årsskiftet, med tillgång till arbetslokal och bättre dator. Det är frustrerande i längden att försöka jobba hemifrån köksbordet. Jag har min gamla dator stående på köksbordet, så det fungerar varken riktigt bra som arbetsplats eller matbord. Nu har jag levt så i tre år och det får vara nog med det snart; bättre att etablera sig seriöst nu eller aldrig. Det får bära eller brista, skulle jag också kunna skriva, men ni förstår ju att jag menar det.

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 99-11-03