februari

senaste: mars<

Fredag 2000-03-31

Det går betydligt snabbare att jobba vid en G4:a kan jag säga... (Tidskriftsverkstaden äger en sådan.)

Jag och Steffanie var och lyssnade på Anders i tisdags när han presenterade sin bok på Kungsholmens bibliotek. Även om jag hade läst boken, så blev jag tagen av det han hade att berätta. Han har blivit en ganska van estradör, efter att ha turnerat med boken nu i snart ett halvår, och han fyllde ut bra med både anekdoter och ytterligare information än den som finns i boken.
Dagen efter stötte jag på Anders igen - denna gång vid Medborgarplatsen - och han tipsade mig om en sak som gör att jag kanske ändå måste skriva en artikel kring Beckombergalandet. Återigen frågan: Kan man skriva om dem man känner så väl, och deras verk. Och återigen mitt svar: Det beror på. I det här fallet känner jag att det snarast är en fördel att jag har tillgång till författaren och kan skriva en ganska initierad text om materialet. Om det finns någon som vill publicera texten med min vinkel har jag som vanligt ingen aning om.

Och sedan intervjuade jag en kvinnlig skådespelerska i onsdags. Oss emellan: Jag har sällan fått en så stark känsla av att en viss person har en massa förbindelser i tid och rum, till andra händelser och andra platser. Jag antar att jag uttrycker mig kryptiskt, men jag talar om den mekanism som brukar kallas reinkarnation. Hon beskrev en sammanhängande kedja av osannolika händelser som ledde henne fram till rollen som Jeanne d'Arc, som hon nu spelar i en enkvinnas pjäs sedan sex år (!). Jag säger inte att hon är en återfödd Jeanne d'Arc, men som skådespelerska är hon Jeanne på ett sätt som få andra är när de går in i en roll. Tror jag. En gemensam favoritstad har vi förresten: Edinburgh, nordens Athen, Skottlands huvudstad.

Måndag 2000-03-27

Min sida har blivit otroligt seg att ladda ner, vet inte om det bara beror på att jag använder mig av The Counter, som har uppenbara problem med väntetiderna. Visst är min dagbok ett ganska stort dokument, men mycket mer text än så här har jag ju pressat in förut utan att det varit något problem? Hoppas det löser sig och att inte alltför många på grund av tekniskt strul avskräcks från att följa min spännande dagbok. (OBS! Dubbelironi.)

Läste för första gången Anders K Johanssons bok Beckombergalandet från pärm till pärm i helgen. Jag har tidigare bara läst vissa partier intensivt (när Anders frågade mig till råds om dem) och bläddrat i helheten. Kanske var jag lite skrämd av intensiteten då det är ett känsligt och tungt ämne för mig, som Anders tar upp. Även jag har en anhörig som drabbats av psykisk sjukdom i två omgångar. I dagsläget är han så frisk man kan begära, men något slags ärr finns alltid kvar, liksom det gör det hos de anhöriga.
Det visar sig att Anders - som jag känt i drygt tio år - har mer gemensamt med mig än vad jag tidigare insett. Han har även bott i samma delar av Stockholm som jag, under en del av sin uppväxt, området Vällingby-Grimsta-Råcksta som är lite av en helhet med en speciell atmosfär.
Sammanfattningsvis om boken vill jag rosa den nästan mer än många recensenter hittills gjort. Den är ett sant konstverk. Anders har ett intensivt och personligt språk, som trots att så många redaktörer har gått igenom texten ändå behåller sin personliga prägel, samtidigt lyckas han nästan alltid vara konkret i sin skildring och inte flumma ut i passager där bara han själv har nyckeln. Boken väcker ångest samtidigt som den är full av värme. Det är svårt att säga vilken sida som överväger, men jag slutar den med en varm känsla.
Bokens räckvidd, att den blev något av ett genombrott för honom, har helt säkert att göra med den dubbeltydiga symboliken. Jag vet inte om det från början var avsiktligt, men det stora mentalsjukhusområdet växer ju ut till en bild av det moderna Sverige. Dess färdigställande (1934) sammanfaller nästan på året med utgivandet av den inflytelserika boken Sweden The Middle Way, som hyllar socialdemokraternas folkhemsbygge utifrån ett amerikanskt perspektiv. Dess avvecklande, återigen, sammanfaller med avvecklandet av välfärdssamhället så som vi hittills känt det.
Likaså Anders pendling mellan de mänskliga rollerna som barn, vuxen, anhörig, vårdare, fotograf och (mot slutet) författare, bidrar till bokens mångtydighet och gör den till ett dokument som jag tror kan leva länge. En parallell är kanske Astrid Trotzigs lovordade debut för några år sedan med "Blod är tjockare än vatten" (som jag inte läst men jag vet att Anders tycker mycket om).

Och sedan lite lättsammare: Köpte en platta med Cranberries i helgen. Mycket bra. Det är ganska vanlig, traditionell rock med irländsk folkmusik i botten. Ändå står de ut på något sätt, mycket tack vare Dolores O'Riordans röst som inte kan betecknas som annat än gripande. Även om texterna ibland är något fyrkantiga så berör de när hon griper sig an dem med sin inlevelse, som pendlar mellan desperation och värme (liksom alltså även Anders bok).

Onsdag 2000-03-22

Var på en fyrstjärnig (snällt betyg) konsert med Arab Strap på Södra teatern i söndags. Jag var nyfiken både på bandet och på om Södra teatern skulle funka som konsertlokal. Okej, det gjorde den, speciellt när det gäller ett så pass lugnt och tillbakalutat band. Det verkar som om Södra teatern - flera bra konserter är på gång - kan bli en fullgod ersättning för gamla Göta lejon när det gäller sittande publik. På det sistnämnda stället har jag bland annat sett Nina Hagen och R.E.M. live.
Arab Strap har onekligen hypnotiska kvaliteter - som ett uppdaterat Joy Division - fast det är nog bland de mest icke-kommunikativa band man kan tänka sig, i verbalt avseende. När sångaren efter inklappningen till extranummer säger "thank you very much" sa han i själva verket två ord mer än han hade sagt någon gång tidigare under kvällen. Fast kanske är det en image?

Och sedan hyrde jag Arlington Road på video, något jag länge längtat efter. Den ligger faktiskt etta på videotoppen nu, vilket måste anses vara en hög placering för en konspirationsthriller.
Man kan säga att det är en thriller med verklighetsbakgrund. Jefl;r hur media manipuleras och manipulerar i sin tur publiken, när de berättar om bakgrunden till olika terroristdåd. Slutet visar på ett mycket skrämmande sätt detta. Jag tror att den fråga man måste ställa sig som åskådare till denna film, är om inte filmen också måste tolkas på ett djupare plan. Filmen uppmanar oss att tänka djupare när vi tar del av medias rapportering, men på ett motsvarande sätt menar jag att filmens synbara budskap också måste tolkas.
Vilka krafter är starka nog att manipulera både FBI och de stora tv-bolagen, så att de ger allmänheten en felaktig bild av vad som har försiggått? Jag ifrågasätter att någon milisgrupp på högerkanten verkligen skulle kunna åstadkomma detta.
Redan filmens namn "Arlington Road" säger vad det handlar om. John F. Kennedy ligger begravd på Arlingtonkyrkogården (i Washington tror jag) medan hans förmodade baneman Lee Harvey Oswald ligger begravd i Arlington, Virginia. Filmen handlar om politiska terrordåd - vars egentliga orsak aldrig blir klarlagd - och hoten mot demokratin.

Söndag 2000-03-19

Med tanke på sin storlek är Växjö en väldigt platt stad; inga hus i stan är högre än tre våningar, med undantag för den ganska fula domkyrkans tvillingspiror.
Nå, jag tog mig direkt från järnvägsstationen till det modernistiska konserthuset (fint bygge) där seminarierna ägde rum. Jag hann vara med på fyra seminarier; först valde jag ett om Framtid radio, där Folkradions Ulla Svensson och Amanda Rydman försvarade sitt arbetssätt (deras form av känslomässig radio är tydligen inte helt okontroversiell). Som ett mått på sin framgång använde de antalet löpsedlar i andra medier som Folkradion genererar; vilket jag med förlov sagt tycker är ganska naivt. Minst en löpsedel i veckan i Expressen eller Aftonbladet verkade vara (en del av) målet med verksamheten. I övrigt tycker jag de gör ett ganska bra program, med tonvikt på det som intresserar unga tjejer.
Sedan var det en och en halv timmes paus för lunch (en jäkla massa utdragna pauser under dagen var det) innan Charles Lewis från Center For Public Integrity, tidigare producent för 60 minutes, framträdde under rubriken "Att kartlägga en president". Det var ett - åtminstone potentiellt - väldigt intressant föredrag, som hade kunnat bli mycket bättre om han hade haft mer tid och mer möjlighet att gå in på djupet. Upprepade gånger gjorde han reklam för sin bok "The Buying of a President 2000", som onekligen verkar väldigt intressant.
Charles Lewis hade en tämligen negativ syn på den amerikanska demokratins utveckling; allt färre människor gick och röstade. De senaste 30 åren fanns det, som han såg det, en tilltagande känsla av att den amerikanska demokratin var i kris. Bidragande orsak till det är just vad han tar upp i sin bok, nämligen hur storföretagen "köper" en president utifrån ett begränsat urval. I sin bok listar han - och hans medarbetare - de största finansiärerna för varje presidentkandidat. Han nämnde att George W Bushs största finansiärer är tobaksföretagen, och att en av Al Gores största finansiärer är Occidental Oil - trots hans "gröna" profil. Det där tycker jag är intressant och värt att ta reda på mer om.
Sedan var det ett seminarium om att bevaka nazismen, med bland andra Anna-Lena Lodenius, som jag inte tyckte gav så mycket. Representanten från Sydsvenska Dagbladet, som också hade kartlagt nazismen, tyckte jag verkade lite väl självbelåten över att han "hade klarat av det utan att bli allvarligt hotad" om man säger så.
Under det sista seminariet, som jag hade möjlighet att vara med på, tyckte jag att det brände till på allvar för första gången under dagen. De mordhotade och bokstavligen bombade frilansjournalisterna Petter Karlsson och Katarina Larsson gästade - i all hemlighet - seminariet och äntrade nu podiet. Petter K. hade fortfarande en del allvarliga skador från bombattentatet i somras. Jag tyckte att han på ett väldigt skärpt och samtidigt en aning forcerat nervöst - inte undra på - gick igenom både den nazism de hade kartlagt och hoten mot sin person.
Sedan polismästaren Sten Axelsson från Västerås, som likaså hör till de mest offentliga personerna i kampen mot nazismen, som allvarligt ville varna den samlade journalistkåren för några nya, våldsamma grupperingar han urskiljde inom den svenska nazismen. Han varnade för att det skulle bli en het sommar år 2000 om man inte aktivt motarbetade dessa grupper. Här var jag tvungen att rusa, men detta seminarium andades mindre av självbelåtenhet och mer av själva varan som skulle vara grävseminariets huvudpunkt, dvs kamp mot Mörkrets makter.

Tillbaka i Stockholm en aning sliten och rådbråkad, efter sju timmar på tåget fram och tilllbaka. Det fanns ingen bevakad garderob i lokalen i Växjö, så man fick kånka omkring sin rock och tunga väska hela dagen. Och en aning ensamt kändes det dessutom; det hade varit roligt om Steffanie gjort mig sällskap som hon tidigare pratat om.

Dags att börja gå på bio och konserter igen, tror jag. Också dags att göra upp med min livslögn att jag ska kunna försörja mig på enbart skrivande, i nuläget, och börja söka något jobb som dataregistrerare el.dyl. från och med i morgon.

Fredag 2000-03-17

I morgon kl 06.18 åker jag till Växjö för att delta i seminariet Gräv 2000 (för grävande journalister). Jag blir bara borta över dagen; eftersom jag inte ordnat någon inkvartering för min katt vågar jag inte vara borta mer än ett knappt dygn med tanke på honom, fånigt nog.
Över huvud taget är det väl lite överambitiöst av mig att vara med på detta seminarium, med tanke på att jag är en fattig frilans utan några fasta uppdrag, men jag vill ju ta del av allt som intresserar mig kring media - vilket är det mesta. Förresten kan det vara kul att komma till Växjö, jag har aldrig sett den staden förut. Däremot har jag medverkat i Smålandsposten, som faktiskt är arrangörer av årets Gräv-seminarier.

Tog en fika på Kulturhuset med min gamla klasskompis från JMK, Anna E. i dag. Det var väldigt trevligt, fast mot slutet kändes det som om jag mest sa dumheter. När hon frågar vad jag har gjort sedan sist, blir det lätt att man hamnar i någon slags gnällig roll. Jag har skrivit en diktsamling - men den är inte utgiven osv. Tyvärr är det nog så att bara den som tillhör etablissemanget kan ha ryggen fri när han kritiserar etablissemanget; den som häcklar Bonniers men samtidigt vill bli utgiven av ett förlag hamnar lätt i en lite falsk position. Jag kom att tänka på allt detta, därför att vi har samma intresse för litteratur (Anna är författarinna).
Det bästa är naturligtvis att bara göra sin grej, som det heter, och inte bry sig så mycket om var man passsar in i etablissemanget eller anti-etablissemanget, det ena kan ju bli en fälla likaväl som det andra. Man måste vara fri, och trogen sin egen röst.
Anna är för övrigt supertrevlig, en känslig samtalspartner, och kanske ses vi igen.

Har köpt två diktsamlingar på bokrean: "Sju vägar ut ur sitt namn" av Jan Sjölund och "den åtkomliga primadonnan" av Siv Wilhelmsson. Bägge ingår i Bonniers lilla lyrikserie, och bägge är debuter.
Tyvärr frågar jag mig, efter att ha läst dem, varför just dessa blev utgivna, när det normalt sett är så svårt att bli utgiven av ett förlag.
Ingen av diktsamlingarna innehåller enligt min mening mer än (knappt) två tre bra dikter. Siv Wilhelmsson ligger rätt nära ett slags Kristina Lugn/Sonja Åkesson-idiom. Det finns andra kända författarröster jag tycker också ekar i hennes texter. Jan Sjölund, däremot, uppfattar jag som utpräglat Tranströmer-påverkad. I början av boken är Tranströmer-metaforerna så närvarande så att de nästan skymmer den läsupplevelse jag tror att Sjölund vill ge. Så småningom tränger livet igenom de stiliserade raderna och börjar skapa sina egna metaforer, men det är så dags, för då är boken slut.
Med andra ord uppfattar jag det här som två ganska osjälvständiga debuter, och på gränsen till publiceringsbara. Finns det verkligen inga bättre manus? Ingen aning. Det var dock kul att läsa lite debutantlyrik, och jag ska fortsätta botanisera på rean.
So long, så länge.

Måndag 2000-03-13

Förre poliskommissarien Gösta Söderström är för mig urtypen för en hederlig, svensk polis (jo, det finns väl sådana). Han är också en historisk person i och med att han - åtminstone officiellt - var den första polisen på platsen för Palmemordet den där natten för drygt 14 år sedan. För det har han fått mycket skit, på grund av den oenighet som uppstod om tiden för hans framkomst. Han hävdar att han kom till platsen 23.30 - verifieras av hans medföljande kollega i bilen - medan de officiella källorna vill säga att han kom fram kl 23.23. Det där lägger jag mig inte i; jag vet inte var sanningen ligger i det här fallet.
Det är dock skakande att höra honom prata om Palmemordet och Palmeutredningen. Även om jag har haft mina konspiratoriska tankar tidigare, har jag fortfarande inte hämtat mig helt från Den Oberoende Palmeutredningens offentliga möte på ABF den 25 februari. Gösta Söderström m fl pratade där som en självklarhet om mordet som en konspiration. Han antyder också på ett sätt som är omöjligt att missförstå vilka organisationer som är inblandade (det är fler än en).
Fortfar> Och sedan har jag blivit suppleant i Dacke - riksorganisationen för Arbetslösa! Jag blev medlem i den föreningen för kanske ett och ett halvt år sedan, och har fått inbjudan till årsmöte två gånger. Annars har jag inte hört mycket från dem, nästan ingenting faktiskt. När nu årsmötet var i Stockholm i helgen så tänkte jag att jag skulle bege mig dit.
Det visade sig vara ett ganska sammansvetsat gäng på runt tio personer som satt där och hade årsmöte på Kristinehovs malmgård. Jag bröt mig in som något av en främling och outsider i kretsen. Men det gick ganska bra. Efter ett tag tyckte jag att vi fann varandra; jag tror mig förstå att det är ett gäng obstinata outsiders som slåss för sina rättigheter - precis som jag. Samtidigt följde de noggrant mötesordningen och upprätthöll en personlig respekt för varandra. Sådant tycker jag är sympatiskt.
Jag hade absolut inte tänkt mig att ta någon förtroendepost, jag ville mest höra lite grann och se vilka de var som jobbade med föreningen. Men jag fick frågan och jag tackade inte nej så länge det gällde en suppleantpost. (Att bli ordinarie styrelsemedlem tror jag däremot skulle föra för långt, och man skulle bli för uppbunden.)
För att vara en riksorganisation är de verkligen inte stora - antalet medlemmar når inte upp till ett tresiffrigt tal ens. Men just därför kan det faktiskt finnas en potential, som på sätt och vis är större än hos utdöende folkrörelser som Hyresgästföreningen och Socialdemokraterna. Vi får se, jag ger det en chans. (Mitt medlemskap har egentligen inte att göra med om jag är arbetslös eller inte, utan det är en solidaritetsåtgärd och en markering.)

Fredag 2000-03-10

Var på en trevlig feministfest i onsdags på Kägelbanan (Bang arrangerade). Jo, det har gått så långt (!) att jag tycker det känns naturligt att gå på ett sådant evenemang på Kvinnodagen, hellre än något annat. För övrigt var det ett intressant program, med debatt om feministiska strategier, uppläsningar av olika författare och Teater Salieri. Av naturliga skäl höll jag mig lite grann i bakgrunden just den här dagen, men jag kände mig verkligen inte ovälkommen i min egenskap av man, snarare tvärtom. Jag är för jämställdhet - det säger ju alla, eller hur? - men jag kan numera även acceptera att "feminism" är rätt beteckning för det.
Träffade Anna-Klara Bratt som deltog i debattpanelen, och en tjej - vi kan kalla henne C. - som var min arbetskamrat för tre år sedan på mediabevakningsföretaget Imedia. Jag slutade där i samma veva som det köptes upp av sin konkurrent Observer (som numera är ensamma herrar på täppan i branschen) men hon har tydligen blivit kvar och etablerat sig ordentligt på det företaget.
En annan tjej - hon är för övrigt författarinna - som jobbar där nu har skrivit en lite raljant krönika om sina erfarenheter därifrån och publicerat den i senaste Ordfront. Några på jobbet hade sett den och tydligen tagit illa upp. Vilket aktualiserar det eviga problemet om att skriva kritiskt om olika samhällsfenomen där man själv har en roll att försvara. Jag vet av egen erfarenhet att man gärna sätter munkavel på sig själv när man skriver om ett område där man själv lönearbetar. Man väntar gärna med att skriva de kritiska artiklarna tills man ändå har blivit arbetslös... All heder därför till den kvinnliga författarinnan ifråga, även om hennes krönika kanske var mer raljant än analyserande, och därför borde vara relativt "ofarlig" för företaget.
Men kravet på lojalitet har blivit allt större i dagens arbetsliv, och bristen på fria intellektuella i Sverige har naturligtvis med det här att göra. De flesta är uppbundna av olika lojaliteter, och som jag ser det är det få - nästan inga - skribenter som står helt fria från ett nät av beroenden och kan tala fritt.

"To control humanity through the mind and emotions you simply have to control the media. Without that it's impossible. /.../ I 've been a journalist and so I have seen both sides and what is termed the communications industry is really the blind (journalists) leading the blind (their readers and viewers). My experience as a journalist, and as the target of journalists, has shown me very clearly how remarkably few brain cells you need to do the job. Every day on television stations all over the world, journalists and correspondents give their viewers the official version of the event they are reporting. "White House sources says this..., the Prime Minister says that..., the FBI say the other..." In all my time in journalism I cannot recall a single conversation in a newsroom that didn't reflect the official version of life and the world. Mosts jounalists are not manipulating, they are simply stunningly uniformed and often incredibly arrogant. They believe that if anything of magnitude was going on they would know about it because they are 'journalists'. In thruth they are the last to know." (David Icke - The Biggest Secret)

Påstår inte att detta gäller alla journalister...

Måndag 2000-03-06

Tyvärr fick Jane Austen ett återfall i moraliserande i slutet på Mansfield Park, vilket gör att jag nästan vill underkänna denna roman. Framförallt håller inte Ruth Halldéns värdering i förordet, när hon hävdar att det är skandal att Mansfield Park först nu finns översatt och att det vore som om allt av Shakespeare hade översatts utom Hamlet.
Jag tycker en roman tippar över konstnärligt när handlingens utfall är beroende av föreställningen om att en kvinna som rymmer med en gift man är en "fallen" kvinna för resten av livet - och dessutom drar skam över sin familj. Hedersmordet nästa, liksom; fast det är gestalterna alldeles för väluppfostrade för.
Det är naturligtvis svårt eller omöjligt att genomskåda vad i ens egen tid som är mest tidsbundet, och kommer att te sig svårföreståeligt för kommande generationer. Men detta är en konstnärlig brist i vissa av Jane Austens romaner - hennes stora styrka ligger i förmågan att med fin hand skildra känslors framväxt och avtagande, och likaså satirisera sin närmaste omgivning. Bristerna ligger i att det måste hända någonting, och i m> Balzacs roman handlar om hemliga sällskap och intriger i Paris vid början av 1800-talet - men varför kommer jag att tänka på Palmemordet och Palmeutredningen?

Jo, kära vänner, jag tror på konspirationer, att de förekommer alltså. Också för mig var det Palmemordet - eller snarare den havererade utredningen - som fick mig att öppna ögonen. Förut trodde jag, som många andra, att Sverige var ett totalt genomlyst samhälle där det inte förekom några offentliga hemligheter. Jag skulle vilja säga, att i dag vet vi att det inte är så. Men fortfarande år inte minst landets journalister alldeles för godtrogna och tycks tro makten om allt gott, som finanstidningens kulturredaktör Knut Carlqvist har framhållit, i samband med att han som en av få skrev kritiskt om Estonia och haveriutredningen.
Det är dock inte någon slump att de som rotar i den här typen av halvoffentlig byk oftast är pensionärer eller sjukpensionärer - det är verkligen ingen ofarlig hobby. Risken att bli betraktad som knäppskalle är nog den minsta risken; nyligen hittades en privatspanare död i tunnelbanan under mystiska omständigheter. Men det här spåret för för långt. Var uppmärksam på offentliga lögner bara, kära läsare!

Låt mig i stället få begrava mig i poesin och därmed behålla mitt förnuft. På fredag ser jag fram emot ett spännande uppläsningprogram på Lava på Kulturhuset, med bland andra Åsa Ericsdotter och Catharina Gripenberg. Kanske kan jag få sällskap av någon?
På söndag är det återigen dags för Ordtrå scen på Jonathans Place, Södermannagatan 33 (rekommenderas).

Lördag 2000-03-04

Jag skrev en kort artikel om Stockholms Internetcaféer, som jag hade tänkt sälja till Nöjesguiden (efter veckor av research!). Pratade med chefred. Daniel Sparr och han lät hyfsat intresserad. Tyvärr hade Aftonbladet en text om samma ämne på sina sportlovssidor igår. Klockan två på eftermiddagen fick jag också ett mail från Daniel S. som sa att de inte var intresserade av min text. Månntro att det finns ett samband? Det går inte att nog betona behovet av timing inom frilansjournalistiken.
Min lista var dock mer komplett än Aftonbladets, och jag planerar fortfarande att göra något av den.

Pratade även med Daniel Atterbom på Videobutiken Premiär!, dvs reklamtidningen för Videobutiken som alltmer har blivit till en riktig musik- och filmtidning under hans ledning. Ska skicka min Abba-artikel till honom för påseende.

Vaknade med huvudvärk i dag men återupptog min vana att göra tio armhävningar, situps och upphopp. Mådde bättre efteråt, trots att det sannerligen är en minimal form av kroppsövning jag utövar.

Det är rätt sällan numera som jag får de verkliga kickarna av att läsa böcker, ändå fortsätter jag ständigt, så mycket jag hinner. Förklaringen är inte bara att man blir mer blasé och krävande med stigande ålder. Det är faktiskt också så att det finns ett begränsat antal verkligt bra böcker!
Alla vet att det är omöjligt att läsa mer än en liten bråkdel av alla böcker som ges ut. Å andra sidan är det faktiskt så - enligt mitt förmenande - att det finns en kärna på några hundra böcker som har utkristalliserat sig under århundradena. Världslitteraturen. Motsvarar ungefär kursen de två första terminerna på litteraturvetenskapen (fast där läser man tyvärr väldigt mycket utdrag, alltså inte hela böckerna).
Har man läst de främsta grekerna (visserligen i svensk översättning), några av de medeltida epikerna, Shakespeare, Molière, Goethe, Keats, Shelley, Balzac, Stendhal, Tolstoj, Poe, Stevenson, Dostojevskij, Proust etcetera - så har man en hyfsad bildning. Men man har också på ett särdeles tidsbesparande sätt kunnat gå direkt på ett antal av de viktigaste verken. Det finns alltid luckor - en jäkla massa sådana - men har man läst de största romanerna av Dostojevskij och På spaning efter den tid som flytt av Proust så har man liksom gjort det. De går naturligtvis att läsa om, men det är trots allt en senare fråga. Och det sätter ribban för resten av de läsupplevelser man vill ta till sig.
Det finns naturligtvis en massa nyskrivna böcker som också pockar på ens uppmärksamhet, och jag vet att var som helst och när som helst hittar man den där nyutgivna boken som griper tag i en därför att den angår en på ett alldeles speciellt sätt. Men där måste man chansa mycket mer än bland klassikerna, och gör fler misstag. (Vilket är nödvändigt för ens utveckling.)
Själv håller jag fortfarande på och plöjer bland Jane Austens verk. Läser även Balzac och Stendhal då och då, när jag kommer över något av dem som jag känner att jag borde läsa. Tänkte så småningom flytta min uppmärksamhet till Virginia Woolf.

För mig är det ofta så att jag har en smekmånad med en ny bok jag påbörjat. De första 50 sidorna kan gå av bara farten, därför att det är spännande att sätta sig in i en ny miljö man inte tidigare stiftat bekantskap med, nya personer, ett skrivsätt man känner igen eller är helt nytt för en och så vidare. Men är det inte en fantastiskt bra bok kommer en avmattning därefter. Är man lat slutar man läsa boken och går vidare med något annat. Själv har jag svårt att göra så. Därför tar det ofta en oerhörd tid för mig att läsa färdigt böcker; därför att jag vill komma igenom det där motståndet som många halvbra böcker erbjuder på mitten. Också en reflektion: Vad oerhört mycket mer tid läsekretsen måste ha haft förr! Jane Austens läsare måste ha tålamod med henne i Mansfield Park, som jag nu håller på och slutspurtar med. Det tar 150 sidor innan romanen börjar bli riktigt bra och man förstår över huvud taget vart hon vill komma. I en del böcker från den här tidsperioden - slutet på 1700 till början på 1800-talet - tar det ännu mycket längre tid. Det är inte som i en såpa precis!
Nu är Mansfield Park fantastiskt bra. Men mittpartiet, med dess tidsbundna moraliserande över alltför lättsinniga ungdomar som vill spela teater hemma på godset, är lätt påfrestande. Vad jag behöver är Jane Austens klara, rena röst när hon talar om känslolivets expansion och begränsning, när kärlekslängtan slår mot vågbrytarna i form av fördomar, ståndshögfärd och att man helt enkelt inte förstår varandra. Sådant är och förblir intressant.

Fredag 2000-03-03

Två skruvar saknades till databordet! Inte helt oväntat, just när det gäller den här typen av byggsatser. Men de ringde från Svanströms i morse och jag ska hämta de saknade delarna på hemvägen.

Har känt mig lite trött och deppig i några dagar. Borde kanske ha sökt lite flera sommarjobb. Undrar om jag någonsin kommer att lönearbeta igen? Just nu känns det inte så. Jag har börjat bygga upp en identitet utanför det vanliga arbetslivet - som frilansskribent alltså. Sökte i alla fall sommarjobb på DN, Expressen, Aftonbladet och TV4. Missade ansökningstiderna till några andra mediajobb tyvärr.

Arbetsförmedlingen är inte direkt till någon hjälp i min situation. Min handläggare Björn är trevlig att prata med och ganska förstående. Men de jobb och platsanvisningar han kör ut är inga höjdare ur min synvinkel; senast var det någon sorts marknadsjobb på Domkyrkoförsamlingen och sekreterare på ett institut med synnerligen odefinierbara arbetsuppgifter. Tidigare var det kontorist på ett luftreningsföretag. Det är sällan något av de jobb han hittar ligger ens i närheten av mina intresseområden. Jag sökte dock jobb på Jones antikvariat - det kunde vara ganska trevligt - men de har inte hört av sig.

Har tagit nya tag och skickat en kortare artikel till NÖjesguiden samt en intresseanmälan med arbetsprover till Avisen. Försöker jobba på en lite bredare front, eller hur man ska uttrycka det. Mina intresseområden löper ju från det smalaste smala (svensk poesi!) till det desto bredare (Abba exempelvis). Dessutom kan smala ämnen skrivas för en bred publik, medan det allmängiltiga och breda tvärtom kan presenteras esoteriskt för den som vill ha nya insikter. Inga svar, dock, ännu.

Jämför recensionerna av en ny diktsamling i DN och SvD i dag. Det är en tjej som ger ut sin debutdiktsamling på Bonniers, och hon får förstadagsrecensioner (kommer inte ihåg hennes namn) i bägge tidningar. Men SvD sågar grovt medan DN tassar fram försiktigt, försiktigt. Som alltid.

Dagboksarkiv: i somras september/oktober november/december

Copyright © Text: Andreas Bjrsten

Uppdaterad: 2000-03-03